Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 3 - Dagens frågor 6. 4. 1925 - Polisväsendets reform
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
220 DAGENS FRÅGOR
polisväsendet anslagna medel och göra framställningar i frågor av
betydelse för polisväsendet.
Det må redan till en början sägas ifrån, att detta förslag,
resultatet av mera än tjugu års strävanden att ordna det svenska
polisväsendet, icke innefattar en acceptabel lösning av denna utomordentligt
viktiga samhällsfråga. Vinsten av förslagets genomförande skulle —
frånsett betydelsen av att klara regler givas på ett rättsområde, där
nu den största förvirring och planlöshet härska — företrädesvis bli
ett såvitt nu kan bedömas tämligen tillfredsställande ordnande av
den för närvarande ganska ineffektiva, ställvis rent av obefintliga
ordningspolisen på landsbygden. På förslagets kreditsida må också
uppföras lagfästandet av stads skyldighet att tillhandahålla
reservpolis-styrka ävensom polisreglementets strejkparagraf. Men dessa vinster,
i och för sig ganska naturliga anordningar i ett rättssamhälle av
Sveriges kvalitet, vägas lätt upp av förslagets brister och nackdelar.
Organisationen av kriminalpolisen, den sedan länge erkänt svagaste
punkten i vårt försummade polisväsende, måste betecknas såsom både
otillräcklig och tekniskt otillfredsställande. Detta sammanhänger med
en annan brist i förslaget: dess totala underlåtenhet att sörja för en
rationell och effektiv organisation av polisbefäl och åklagarväsende.
Då nu den vid sidan av polisreformen sedan årtionden aktuella frågan
om lagreglering av den förberedande undersökningen och tvångsmedlen
i brottmål genom enskild motion bragts under riksdagens
prövning, förtjänar denna punkt i polisväsendets reformproblem alldeles
särskilt beaktande. Den som verkligen vill en nöjaktig lösning av
sistberörda maktpåliggande lagstiftningsfråga, kan icke gå med på
regeringens polisförslag i oförändrad form. Detta förslag erbjuder
icke den organisation av åklagarväsende och kriminalpolis, som är
en nödvändig förutsättning för att moderna förundersökningsformer
skola med fördel kunna praktiseras. Så kommer förslagets allra
mest betänkliga punkt: försöket att kommunalisera och därmed också
politisera själva polisledningen. Förslaget berövar polismyndigheterna
den befogenhet, som borde tillkomma länsstyrelsen, nämligen att
tillsätta och avskeda polispersonalen och sörja för disciplinens
upprätthållande bland manskapet. Denna befogenhet lämnas i stället åt en
polisstyrelse, sammansatt så, att de kommunala beslutande församlingarnas
majoriteter indirekt få ett bestämmande inflytande på styrelsens
avgöranden. Vid sidan härav lämnas nämnda kommunala församlingar
ytterligare möjlighet att genom tillsättande av polisnämnder inverka
på polisväsendets ledning. Konsekvenserna av en lagstiftning i denna
riktning behöva icke närmare belysas. Syftet är klart: att flytta
polisväsendets faktiska ledning ur ansvariga ämbetsmäns hand över till
politiska och kommunala maktgrupper. Det sålunda ådagalagda
misstroendet mot våra polisämbetsmän skulle komma att försätta dem i
en alldeles egenartad ställning i jämförelse med myndigheter, åt vilka
ledningen av andra arter av samhällsverksamhet är anförtrodd.
Det kan vara skäl i minnet återkalla det principuttalande i frågan
om polisväsendets organisation, som förut i denna tidskrift gjorts (se
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
