Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 3 - Svensk utrikespolitik. Av Sven Lönborg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SVENSK UTRIKESPOLITIK 209
Det saknas icke tecken som tyda på att den tyska
diplomatien nu har en skickligare ledning än den hade fore
världskriget och att den tillvaratagit den Bismarckska politikens
lärdomar i detta fall. Det förslag i säkerhetsfrågan, som den tyska
regeringen i dessa dagar lagt fråm, är ett tydligt vittnesbörd
därom. Förslaget är en utomordentligt skickligt och väl lagd
grundval för ett närmande till England, och England har också
omedelbart uttalat sin anslutning till den framkastade tanken.
När Tyskland erbjuder sig att garantera Versaillesfredens
bestämmelser på västgränsen, så visar detta mer än tydligt, att
tyskarna äro villiga till en mycket stor uppoffring för att vinna
detta samförstånd med England, på samma gång som förslaget
lika tydligt visar att ett samgående mellan England och
Tyskland icke på minsta sätt innebär något hot mot Frankrike utan
tvärtom i mycket hög grad bör kunna lugna fransmännens
farhågor för ett tyskt revanchekrig.
I England hade ledande kretsar redan långt före världskriget
börjat att komma till insikt om att den politik som fått sitt
uttryck i slagorden »splendid isolation» och »den europeiska
jämvikten» icke längre stod i överensstämmelse med landets
intressen. Ännu klarare har denna insikt blivit efter världskriget.
Flygkonstens utveckling har förvandlat Engelska kanalen till
ett dike, som en av Englands ledande statsmän på ett tydligt
språk har uttryckt saken. England är icke längre en ö.
England är nu en av Europas kontinentalmakter, och det måste
därför med eller mot sin vilja dela öde med den övriga
europeiska kontinenten. I sitt eget intresse måste England sätta in
alla sina krafter på att skapa lugna och stabila förhållanden i
vår världsdel. Och detta kan icke ske förr än en intim
samverkan med Tyskland kommer till stånd. Det är här icke fråga
om sympatier eller antipatier. Det är blott att man lär sig att
förstå att om man ej vill gå denna väg, så återstår för Europa
blott ett: det asiatiska barbariet. England har i denna stund
Europas öde i sina händer. Och Europa väntar att England
gör sin plikt.
Vi »neutrala», Holland och de skandinaviska staterna, kunna
icke göra något annat till lösningen av Europas stora fråga än
att tydligt ge till känna vår beredvillighet att gå med i en
blivande sammanslutning med England och Tyskland.^ Men innan
en sådan sammanslutning kommit till stånd, måste vi var och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
