Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 3 - Benedetto Croce och estetikens filosofi. Av Nils Svanberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
188 NILS SVANBERG
siva förmågan är allmänt mänsklig, så visst som den språkliga
verksamheten är det. »Vore poesien ett särskilt språk, ett
»gudomligt språk», så skulle människorna icke förstå den», säger
Croce i en senare skrift (Breviario di Estetica, 1913); och han
tillägger här de utomordentligt betecknande orden: »den verkliga
demokratien och den verkliga aristokratien sammanfalla även
på denna punkt». (Breviario, s. 45). Det är en övertygelse,
som i allt sätter sin prägel på Croces verk, att geniet icke är
något övermänskligt, utan det djupt och sant mänskliga,
utvecklat till största möjliga klarhet och styrka. Croces
människoideal är den klassiska harmoniens, lika långt från
övermänniskan, vilken han med förkärlek satiriserar, som från filistern,
ett ideal varmed han ej torde ha haft anledning att befatta sig.
I den harmoniska föreningens på samma gång som den fina
och skarpa urskillningens tecken går också Croces dom i den
estetiska striden mellan form och innehåll. Formen är hos
honom icke innehållets motsats, utan den är innehållet förvandlat
och förflyttat till ett annat plan, varigenom det först får verklig
existens som något begripligt och åtkomligt. Man kunde
fortsätta citatet från Epilogen: betydelsen »är ej till, då intet öga
ser den». Konstverket är sålunda gestaltad känsla eller
känslo-fylld form. Intet stort konstverk blir till utan att en stark och
obönhörlig känsla gått före, men den obundna lidelsens storm
är icke den makt, som griper oss i konstverket, utan det är
den ovanskliga och fasta gestalten. Det är som man ser en
klassisk tanke, och romantisk är den likaså. Den är återigen
icke oförenlig med Tegnérs ord: »Form måste finnas, och den
skall du runda, men gjuta in däri din egen själ».
Det i konstverket väsentliga är icke i och för sig de yttre,
fysiska framställningsmedel, som tjäna att fasthålla och
reproducera det, utan dess egenskap att vara ett fullödigt uttryck,
alltså ett sådant som icke stannat på halva vägen till klarhet
och blivit endast halvmedvetet och halvförstått. Croces estetik
är i egentligaste mening allmän; uteslutande för exemplets skull
var det i citatet här ovan fråga just om bildande konst.
Gränserna mellan konstarterna äro rent empiriska och utan
betydelse för filosofien, som är vetenskapen om det kvalitativa. I
den filosofiska estetiken får sålunda allt som är »genre» eller
abstrakt indelning vika för insikten om att det konstnärliga
uttrycket är något i högsta grad individuellt. Och det är den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
