Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 3 - Benedetto Croce och estetikens filosofi. Av Nils Svanberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BENEDETTO GROGE OCH ESTETIKENS FILOSOFI 189
estetiska kritikens uppgift att i varje särskilt fall avgöra, om
uttrycket verkligen existerar som fullgiltigt sådant eller ej.
Estetiken torde i allmänhet på senare tid ha varit en föga
ansedd vetenskap, och detta kanske ej utan skäl. Först och
främst finns det ett slags med rätta misstänkt estetik, som icke
utgår från konsten sådan den är, utan sådan man vill ha den.
»De misslyckade konstnärernas» estetik kallar Croce den
(Bre-viario, s. 74). Den talar om vad man velat åstadkomma men
ej kunnat, och den drabbas av sanningen i Bo Bergmans ord
om det stora verket som växer i sluten ensamhet utan att orda
om vad som skall ske. Och överhuvud förefaller det ju, som
klyftan mellan tanke och verklighet aldrig skulle vara så stor
som här, i »konstens teori»; som om grubblets och reflexionens
tunga, stela och efterkloka bergtroll aldrig skulle vara mer
hjälplöst och misslyckat än inför poesiens sagoprinsessa, vars väsen
är levande, spröd och ogripbar lek. Men själva medvetandet
härom innebär redan en bestämd mening om konstens väsen.
Vad Croce har att säga om estetikens föremål, om det
konstnärliga uttryckets natur, är som vi ha sett först och sist detta,
att det är något alldeles otillgängligt för abstraktionens nät av
allmänna bestämningar. Den generella satsen om uttrycket och
dess oavhängighet innebär i sin tillämpning, att det
individuellas rättigheter bevakas gentemot abstraktioner och döda ord.
Härav följer nu, att de individuella konstverken, de otaliga
»uttrycken», måste i viss mån té sig vart och ett som en sluten,
trolskt oåtkomlig värld. Men för den som vet och erkänner
detta, som nalkas hemligheten varligt och med en aning om
dess underbara art, för honom yppar den dock något av
sitt innersta. Och den andliga gemenskapen mellan människorna
gör det möjligt att förstå och bedöma uttryck, som skapats av
andra; även om ett dylikt kritiskt omdöme aldrig är helt felfritt.
Croces uppfattning av den roll som tillkommer kritiken — i
ordets vidaste mening — tycks tillhöra det av hans teori, som
i alldeles särskild grad legat i tiden. Kritikern är, när han
tränger till botten med sin uppgift, själv i sin tur konstnär;
han gör konstuttrycken levande. Det är ingen väsentlig skillnad
på produktion och reproduktion, på »snille och smak», såsom
man i allmänhet fattat orden. Att förstå ett konstverk innebär
att, med ledning av de yttre hjälpmedel som erbjudas, på nytt
utföra den inre, intuitiva skapelseakt varigenom det blivit till.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
