Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 2 - Litteratur - Lundapoeter. Av Ivar Harrie
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LITTERATUR 141
Om min drömda kära bor i
söder eller nord, vet ingen.
Seglen fly; och om min kära
far förbi ombord, vet ingen.
Svar på hjärtats vilsna undran,
fast sä ofta spord, vet ingen.
Måsen vet en väg till vila.
Hjärtat, ovan jord, vet ingen.
Frans Bengtsson är mera sensationens än reflexionens man; det är
skönhetsintryck och stämningar man har att söka i hans dikter
snarare än klart och skarpt utformade idéer. Också i hans prosasaker
-— essayer och kåserier i Charles Lambs stil, ännu ej samlade i
bokform — är det snarast den frodiga fantasien, det livliga och älskvärda
spelet av associationer, som fängslar. Epigrammets och
reflexons-lyrikens företrädare bland de yngre lundapoeterna är Sigfrid
Lindström, l hans prosabok Sagor och meditationer liksom i de
dikter han under årens lopp strött omkring sig i tidningar och
tidskrifter, framträder redan en skarpt skuren diktarpersonlighet. Han är
en drömmare och tänkare lite på sidan om livsströmmen, med
obarmhärtig skarpblick för livets myckenhet av humbug och narrspel, men
alls ingen vred och dundrande satiriker; eftersom han är en klok
man på över trettio, tar han sin tillflykt till blid skepsis och skälmsk
resignation, och som han därtill är en god människa, tror han envist,
att hygglighet och ömsesidigt överseende kan förhjälpa människorna
till åtminstone relativ trevnad i tillvaron. Han väjer inte heller för
att nämna det vackra, som dock finns i liv och dröm, vid dess rätta
namn, något som kräver nästan mer mod än att kalla en katt för en katt
och Rollin för en skurk. Frans Bengtsson brukar berätta, hur han
under en Italiefärd förgäves letade efter den döda katten, som alla
rättskaffens naturalistiska poeter måste hitta i Venedigs Ganale Grande;
Sigfrid Lindström skulle säkert ha hittat katten, och mycket annat
skräp också, men han skulle ha skrivit ett vackert och vänligt
epitafium över det stackars kräket, och resterna av vad som en gång
varit en graciös och leksen källing skulle inte ha fördärvat hans
skönhetsintryck av Dogepalatset eller San Marco. Hans fantasi är
knappast av den djärva och nyskapande sorten; helst varierar han
gamla bekanta motiv, sorn han färglägger i vardagsidyllens ljusa och
enkla kulörer och förser med en väl förstucken men skarpt kännbar
epigrammatisk udd. I en av sina bästa sagor, Skjortan, berättar han
omigen på sitt vis den gamla historien om den melankoliske kungen,
som fick rådet att klä sig i en lycklig mans skjorta: det är en klok
och snäll gammal gumma, som ger det goda rådet mot löfte om ett
halvt kilo kaffe från kungens kök — hon hade också sin lilla
fåfänga; och hennes gode vän, den hygglige kammartjänaren, hittar
tämligen strax den lycklige mannen; det ar ingen bekymmerslös
trashank som i den riktiga sagan, utan en burgen lantpatron, en borne-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
