Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 2 - Litteratur - Lundapoeter. Av Ivar Harrie
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
142 LITTERATUR
rad och förstockad egoist, vattentätt isolerad mot allt som heter
längtan och drömmar, fast på sitt vis en oförvitlig man. Han avstår
mot skälig ersättning en av sina skjortor till kungen; kuren gör
åsyftad verkan, men kungen upptäcker till sin fasa att den sortens lycka
kommer att kosta honom just det som ändå var det högsta och bästa
i hans liv, att det är oron och otillräcklighetskänslan, som gör
människan till något annat än mätt och belåten fänad. I sin förtvivlan
kränger han skjortan av sig och vill kasta den på brasan, men
gumman nappar den kvickt till sig; den får inte förfaras, det är gott tyg
i den, och den kan alltid klippas sönder till kökshanddukar; och
kungen ska få en av kammartjänarens skjortor att gå hem i — om
den gamle betjänten inte är en lycklig man, så är han åtminstone
en bra karl, och det är kanske bättre så. Mest betydande är Sigfrid
Lindström onekligen som prosatör; hans prosa är guldren attiska,
klar som kristall och mjuk som silke. Den saknar kanske i viss
mån must och färgprakt; den småländske prästsonen har under många
och långa Lundaår inte uppehållit någon intimare kontakt med sin
hembygd, och hans rätlinjigt intellektuella läggning har väl också
gjort sitt till; Sigfrid Lindström är envis stadsbo i attisk stil, fälten
och träden kunna inte lära honom mycket. Hans vers har kanske
ännu inte så utpräglat personligt kynne; i motsats till Frans
Bengtsson anknyter han till den tradition i svensk verskonst, som utgår
från Fröding; att Bo Bergman hör till hans älsklingsdiktare, märker
man också. Han skriver ädel och fläckfri vers, hans uppslag äro
oftast fyndiga och känslan alltid äkta; men han har varken Gabriel
Jönssons geniala säkerhet eller Frans Bengtssons sprudlande
sångar-humör. Det är ren, om också lite spröd musik i hans dikter; han
har därtill alltid något att säga och är alltid angelägen att få det
sagt på det vackraste och enklaste sättet — ett redan i och för sig
sällsynt beröm åt en poet. Som hans publicerade dikter äro rätt
svåråtkomliga, må med benäget tillstånd av tidskriften Lundagårds
redaktion en av dem här återgivas; den bär titeln Stammens äldste:
Stjärnorna tindra likt ögon, som byta
tankfulla blickar när läpparna tiga,
siares läppar, som rädas att bryta
midnattens tystnad där aningar stiga.
Stjärnornas spörjande blickar mig skrämma:
Det är som jag vore en pilt som blev buren
ut till de äldsta, som skola bestämma
om han som rov skall bli utsatt till djuren
eller bli knäsatt och upptas som broder;
utlagd bland tingsplatsens stenar och stubbar
gossen, som aldrig förr lämnat sin moder^
undrande blickar på ringen av gubbar.
Ängslad av ögon som djupsinnigt drömma
längtar han bort ifrån tingsplatsens hällar
att hos sin moder fä huvudet gömma
kelet bland sovplatsens raggiga fållar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
