Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 2 - Litteratur - Lundapoeter. Av Ivar Harrie
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
140 LITTERATUR
oftast felbedömda debutbok Tärningkast. Alla Frans Bengtssons
intryck — och han är sällsport mottaglig för intryck — pocka på
att bli utformade i klangskön vers; som han nu, förutom jägare och fiskare,
amatörstrateg, schackspelare och causeur, också råkar vara en fint
bildad humanist, så ha åtskilliga av hans dikter fått ett falskt
skimmer av »lärd poesi» över sig. En natur som hans löper lätt fara
att förfalla till löslig mångordighet; i klart medvetande härom
experimenterar han outtröttligt med svåra och utsökta versformer, som
alla ha det gemensamt, att de tvinga till koncis skärpa i uttrycket
och strängt avvägd komposition. Då han själv bygger rytmer och
strofer, går hans strävan närmast ut på en rik, men klar och
överskådlig polyfoni (Gudarna skifta land, April och Novemberode,
Sommar); den klassiska stråkorkesterns klangverkan är väl närmast hans
ideal, som han dock givetvis än så länge inte uppnår. Överhuvud
har Tärningskast i ovanligt hög grad karaktären av en förstlingsbok;
den visar oss en rikt begåvad ung diktare, poet ända in i
hjärteroten, som med ren och brinnande iver söker efter den adekvata
formen för det myckna han har att säga och berätta, för den överrika
skatt av bild och sång han går och bär på. Det är orättvist att
bedöma hans diktning efter populära bagateller som den svaga
sonetten om kung Karls värja och det skämtsammma bravurstycket
Franske kungens spelmän; och rent av groteskt är det att, som man
faktiskt gjort, sammanställa hans försök i klassisk stil med
Ossian-nilssons barbariska, men virtuosa alla-turca-musik. Man har räknat
upp långa rader av litterära förebilder till Frans Bengtssons diktning,
men de flesta hänvisningarna äro föga träffande; att man möter
reminiscenser från Hérédia överallt i sonetterna, faller tämligen av sig
självt, och att den stora engelska lyriken, från Wordsworth och
Keats ända fram till Thomas Hardy och James Elroy Flecker, haft
ett bestämmande inflytande på Frans Bengtssons utveckling, ligger
likaledes i så öppen dag, att det knappt behöver påpekas. Vad Frans
Bengtsson vill och förmår, kan man se exempelvis av somliga strofer
i det ojämna stycket Vävarnas gränd, där han åstadkommer en
ny och präktig verkan med den pittoreska lastens beprövade poetiska
rekvisita:
De våga ej se sig tillbaka
och möta sitt mördade jag.
Med anleten vita av vaka
från dvalans och tomhetens dag
fly de hit, där de än kunna söka
i nätternas malande ström
en stråke, ett glas och en sköka,
ett skratt och en dröm. *
Och fulländad konstverkan har han uppnått åtminstone i en dikt,
Ghaselen, som må anföras in extenso, då den tycks ha undgått de flesta
kritici:
Ungdomsdrömmens ord vet ingen.
Namn på lyckans jord vet ingen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
