Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 1 - Kristiania—Oslo. Av Hjalmar Lindroth
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Den fylligaste bilden av hela frågans tillkomst och läge får
man genom referaten av stortingsdebatterna. Av dem får man
då först bekräftelse på, att namnbytet blivit en hjärtesak
särskilt för alla målmän. Men man finner också, att det har sina
mer eller mindre ivriga förespråkare inom andra partier. Skall
man utmärka en grupp där motståndare till ändringen i stort
antal äro att finna, blir detta en lokal grupp, nämligen de
infödda Kristianiaborna. Detta framgick ju också av
behandlingen inom bystyret. För att kunna värdesätta denna motopinion,
bör man taga kännedom om bevisföringen i det hela för och
emot. Och jag skall nu lämna en sammanfattning därav,
varvid dock sådana moment uteslutas som förtjäna föga beaktande.
Denna namnfråga har faktiskt blivit en brännpunkt, där
aktuella tendenser inom norskt kulturliv löpa samman.
Först må reformivrarnas sakliga argumentation beröras,
utöver vad som redan skett vid angivandet av vissa data härovan.
I förgrunden står den historiska synpunkten. Det gamla Oslo,
vars namn, »asa-lunden» (guda-lunden) eller möjligen
»asa-slätten», visar tillbaka till heden tid, blev stad redan omkr. 1048
under Harald Hårdråde. Det intog tidigt en ledande ställning i
landet, med sin Mariakyrka, sin S:t Halvardshelgedom, sina
kloster, sin biskopsgård och sin kungsgård. Och åtskilliga av den
äldsta historiens viktigaste händelser äro knutna till Oslo. Som
huvudstad i viss mening kan staden räknas sedan omkr. 1300
(E. Bull). Senare visade den sig emellertid vara olyckligt belägen
ur försvarssynpunkt. Den låg på Akersälvens östsida och kunde ej
skyddas av Akershus’ kanoner; tvärtom tjänade den en
belägrande fiende till uppehållsort. En förflyttning var därför av
den danska regeringen påtänkt redan 1568; men borgarna gjorde
motstånd. År 1624 begagnade sig emellertid Kristian IV av en
förödande eldsvåda för att genomföra planen. Nu var det
förgäves som invånarna på det bevekligaste bådo att få bli kvar.
Kungen deltog själv i utstakningen av de nya tomterna på
älvens västra sida, nära fästningen. Dock fingo ännu under längre
tid både sjukhuset och bispegården bli kvar; dessa hade ej
drabbats av branden. Tills vidare skulle också borgarna söka
till Oslo kyrka, och lagtinget skulle framgent hållas i den gamla
staden. Å andra sidan säges det, att redan före 1624 en hel
del folk hade slagit sig ned på älvens västsida. Det var, säges
det, inte någon helt ny stad som grundlades, utan blott en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
