Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 8 - Stockholmsbilder genom fem århundraden 1523—1923. Av Agne Beijer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
560 AGNE BEIJER
handteckningar, nedkastade i arkeologiskt studieintresse, äro alla
barockens bildverk över Stockholm, Suecia’n inberäknad,
tillkomna i klart glorifieringssyfte, och vederbörande konstnär
tvekade icke att sätta till både ett och annat som brast hos
förebilden. En modärn borgare som med hjälp av lyckans galoscher
kunde förflytta sig tillbaka till 1600-talet skulle helt säkert i
främsta rummet frapperas av en mängd bristfälligheter ifråga om rent
elementära krav på yttre anständighet i stadens habitus. Den
skildring han sedan kunde ge bleve eventuellt korrekt i alla
enskildheter, men lika fullt grundfalsk i det väsentliga. Den
samtida åskådaren såg på ett annat sätt, han fantasi fångades av
det nya och präktiga i anblicken, icke av det vardagliga och
invanda — stilsuggestionen verkade för ögat effektivt omdanande
även på sådana partier som ännu icke finputsats av arkitekten.
Därför är exempelvis en Perelle’s säkerligen starkt flatterade
Stockholmsbild i grund och botten sannare än vad en aldrig
så dokumentariskt grundad vetenskaplig rekonstruktion av i dag
kunde bli.
1700-talets stadsvyer visa oss saken från en ny aspekt. Hade
stadskonterfejandet hittills huvudsakligen varit en
reproducerande konst, arkitektur i andra hand, blir staden från och med
mitten av detta århundrade, som Ivar Simonsson framhåller i
sin del av inledningen, för första gången betraktad som
landskap, som motiv för fri konst. Redan i Säfvenboms bekanta
Stockholmsvyer — nu i Rådhuset — åt vilka förf. bereder en
välförtjänt upprättelse, är detta drag icke allenast av tidsstil,
utan av personlig uppfattning, av sinne för stadens måleriska
värden tydligt uppenbar. Höjdpunkten inom denna linje
betecknar emellertid Elias Martins konst, framför allt hans akvareller.
Ingen svensk målare har som Martin förmått immaterialisera
stenmassorna, förvandla dem till färg och doft.
Romantiken har väl ingenting lagt till av samma valör till sta*
dens artistiska historia, men dess icke alltid fullt säkra smak
har tydligt nog satt sin nya tidsprägel på
Stockholmsuppfattningen. Det blir nu allt mer och mer turistintresset som verkar
befordrande på bildproduktionen, och bildens karaktär av souvenir
avspeglar sig alltför ofta i dess sötaktiga eller sentimentala
typ. Från och med nu har därför också urvalet för utgivarna
blivit den svåraste uppgiften, och för dess lösning tillkommer
artisten Artur Sjögren mycken heder.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
