Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 4 - Dagens frågor 6. 6. 1923 - Den nya skogsvårdslagen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
284 DAGENS FRÅGOR
pande omarbetning. I den av utskottet givna formen antogs äntligen
den så grundligt förberedda lagen av riksdagen.
Trots utredningarnas långvarighet och omfattning är man ännu långt
ifrån ett enhetligt och avslutande resultat. Skogsvårdskomnlittén
lappade i sitt förslag på de äldre förordningarna, och fastän
landshövding Husberg i sin reservation vågade ge sig i kast med
uppgiften att utarbeta förslag till en enhetlig lag för samtliga skogar, som
ej äro att anse såsom allmänna, har Kungl. Majrt funnit det tryggare
att gå samma väg som kommittén. Åt ett framtida utredningsarbete
är det alltså uttryckligen förbehållet att söka åstadkomma en
sammansmältning och förenkling av de splittrade lagarna, inklusive den
nu antagna.
Vad som på håll, där man räknar med realiteter, står fast av
utredningsresultatet är framför allt övertygelsen om orimligheten — eller
snarare omöjligheten, om man i uttrycket adekvatare vill anpassa sig
efter den förhärskande känslobetoningen — att av varje brukare fordra
den art av skogsbruk, för vilket man gärna usurperar beteckningen
»rationellt» eller »planmässigt» men som riktigare kallas »uthålligt»,
d. v. s. en sådan anpassning av avverkningarna, att årligen lika stora
virkesmängder kontinuerligt kunna uttagas ur varje särskild skog.
Detta länge omhuldade krav, som lett till att den ena skogen efter
den andra indragits under skogsstatens förvaltning eller uppsikt, står
i alltför uppenbar strid mot en överdriven parcellering av
skogsmarken för att likformigt kunna genomföras vid vårt lands
jordfördelning. Det är f. ö. i byråkratiska händer även svårförenligt med den
smidiga anpassning efter konjunkturerna, som ekonomiskt sett dock
är minst lika önskvärd som administrativ likformighet. Men även
om sålunda relativ enighet råder därom, att den enskilde skogsägaren
bör eller måste få välja realisationstiden för det virke, som man vill
erkänna som avverkningsmoget, så återstår ett vidsträckt utrymme
både för en hälsosam tuktan och en måhända mindre hälsosam
byråkratisering.
Lagens syfte är, att skogsmark skall användas till skogsbörd (§ 1).
Den svenska skogsvårdslagstiftning, som avstått från uthållighetskravet
i ovan angiven bemärkelse, har rört sig på två linjer,
föryngrings-tvångets och ungskogsskyddets. För att vinna den rätta bakgrunden
till den nu antagna lagen vore det egentligen nödvändigt att söka
klarlägga, hur man på båda dessa vägar ofta kommit betänkligt nära
att premiera överhållandet av »skräpskog» och för skogens utveckling
hinderliga träd. Men det får här räcka att fastslå, att det kostat
lagstiftaren många bekymmer att undvika en upprepning av sådana
resultat. Man har varit ense om att detta kan ske genom att förena
båda principerna, föryngringstvång och ungskogsskydd. Men
krångligare har det blivit, när det gällt att hålla vägen fri för de för
ungskogens utveckling nödvändiga beståndsvårdande avverkningarna, att
rätt begränsa det allmännas förmynderskap — en punkt, där särskilt
skogsvårdsstyrelsernas kommitterade vackert illustrerat varje
organisations inneboende tendens till strävan efter maktfullkomlighet — och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
