Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 3 - Dagens frågor 30. 4. 1923 - Minnen från det sista ryska tsarhovet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DAGENS FRÅGOR 209
1905 växte den under en längre tids samvaro på kejsarjakten
Polstjärnan till förtrolig vänskap. Kejsarinnan, vilken kände sig frånstött
av den frivola ton, som rådde bland den ryska aristokratiens damer,
fängslades dels av fru \7irubovas mjuka väsen och oskrymtade
hängivenhet, dels även av hennes religiösa iver. Ty kejsarinnan var
till hela sin läggning djupt religiös; bibeln och legendlitteraturen var
hennes käraste läsning, alla föreskrivna kyrkliga ceremonier utförde
hon med det djupaste allvar, och vid samtal om andliga ämnen var
hon en uppmärksam åhörarinna. För övrigt var hon en god maka
och moder, intresserad framfor allt av sitt hem och sin familj.
Alltför stel och tillbakadragen för att med framgång kunna uppträda i
större omgivningar och ej tillräckligt självsäker för att kunna
imponera på den kritiska ryska aristokratien föredrog hon att hålla sig
inom familjekretsen, där hon kände kärlek och värme stråla sig till
mötes. Hennes idéer om trevnad och komfort voro borgerligt
engelska, ej ryska, och det var på grund av denna hennes uppfattning
som de vid helt andra traditioner vana ryska adelskretsarna ägnade
henne en så djup och intensiv motvilja. Politisk verksamhet låg
henne i regel fjärran, om hon också av pliktkänsla deltog i kejsarens
arbeten och efter förmåga stod honom bi vid svårare och mera
ansvarsfulla avgöranden. Men eljest gick hon upp i det som låg henne
närmast och tänkte föga på framtiden, övertygad som hon var orn
att Ryssland aldrig skulle hemsökas av öden, som på allvar skulle
skaka kejsartronen.
Även kejsar Nikolaj, om vilken så många olikartade skildringar
blivit utspridda, hade fru Virubova tillfälle att lära känna på nära
håll. Den bild hon ger av honom synes emellertid mera hedra
hennes goda hjärta än hennes omdöme. Det är dock ej svårt att
mellan raderna läsa hur kejsaren verkligen var: svag och indolent,
pedantisk i småsaker men föga intresserad eller rent av likgiltig även
för betydelsefulla politiska frågor, utan förmåga att överblicka en
situation eller ett problem, vankelmodig och lättledd. Rilden
tecknar sig för läsaren med all önskvärd tydlighet, och det hjälper icke
att fru Virubova med välmenande iver försäkrar att kejsaren dock
trots allt ägde betydande ledaregenskaper, fastän han endast fick få
tillfällen att använda dem. Intressant är emellertid att få veta att
kejsaren från sina tidigaste år känt en stark dragning åt mysticismen
och av religionen huvudsakligen uppmärksammat dess mystiska sida
samt att han härvidlag starkt påverkat även sin gemål. I denna
kejsarens läggning finner man förklaringen till den episod, som för
världen blivit den centrala i de sista Romanovernas öde, nämligen
kejsarfamiljens förhållande till Rasputin.
Att säga någon nytt om en sak så omskriven som Rasputins historia
kan förefalla omöjligt, och dock har det lyckats för fru Virubova, till
och med som det synes utan den minsta svårighet. Möjligen beror
detta på att hon ej velat giva tendentiösa variationer av ett tacksamt
tema utan i stället nöjt sig med att framställa sakförhållandet, enkelt
och föga märkvärdigt som det var. Rasputin var ingenting annat
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
