Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 7 - Dagens Frågor 30. 10. 1922 - Räntefotens framtid - De kommunala förtroendeuppdragen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DAGENS FRÅGOR 527
skulle kunna motsvara ett jämviktsläge efter detsamma. Så starkt
decimerande som ej blott krigsförödelserna utan förmodligen i ännu
mycket högre grad oredan efter kriget och den minskade
sparvillig-heten verkat på kapitalbildningen, måste tillgången på sparande
förutsätta en räntefot över 1913 års nivå — däri hade de förut här
åberopade spåmännen under kriget otvivelaktigt rätt. Men blott under
en förutsättning: att man ej har att räkna med en mycket avsevärd
minskning i efterfrågan på sparande. Det enda som kunde hålla
räntefoten nere vore med andra ord, om produktionens utveckling
i världen komme att gå synnerligen långsamt jämfört med tidigare,
ty då skulle kapitalbehovet i motsvarande grad minskas. En
nedgång i de tekniska framstegen skulle sålunda sannolikt avsevärt
minska kapitalbehovet och därmed bidraga att hålla räntefoten nere,
medan tvärtom en ny stark utveckling av tekniken skulle medföra
motsatsen. Nu är det ganska uppenbart, att tecknen närmast tyda
på det förra och att följaktligen denna faktor, efterfrågefaktorn, är
ägnad att hålla räntefoten på en lägre punkt än den eljest skulle
stå. I motsats mot vad man ofta trodde förr i världen, särskilt på
1600-talet, kan inan nämligen icke av räntefotens höjd sluta till om
utvecklingen är upp- eller nedgående; ty räntefoten är uttryck
enbart för förhållandet mellan de två av varandra oberoende
faktorerna: sparandet eller kapitalbildningen å ena sidan och
kapitalbehovet eller industriens tekniska framsteg å den andra.
Under dessa förhållanden är det en omöjlig sak att med någon
bestämdhet uttala sig om räntefotens framtida höjd, när man bortser
från verkan av penningvärdets ändringar och konjunkturerna. Men
alla tecken tyda på, att kapitalbildningen eller sparvilligheten i
förening med kapitalförstörelsen komma att betyda mer för att driva
räntefoten i höjden än den minskade farten i teknikens utveckling
kommer att sänka den. Att en så låg räntefot som den som varit
rådande under det senaste året icke kan stå sig i längden förefaller
åtminstone ganska givet.
Bland mängden av lagförslag, som figurerade i
den fungerande justitieministerns riksdagsrevy
i Malmö — förmodligen iscensatt i förhoppning att kvantiteten skall
överskyla frånvaron av den »stora» proletärpolitikens slagnummer och
därmed förknippade risker för ministärskifte — fanns också ett litet
förslag om ersättning åt innehavare av kommunala förtroendeuppdrag.
Det har knappast väckt mera sensation än det bebådade förslaget
om lättnader för likbränning och andra epokgörande åtgärder
tillsammans med vilka det framförts inför en imponerad allmänhet.
Och lika obemärkt kommer det förmodligen i sinom tid att passera
Riksdagens papperskvarnar — liksom så mycket annat som haft
verklig betydelse för vårt samhällsliv. Ty det är icke bara så, att
vad stort sker, sker tyst, utan också att den andliga skadegörelse på
viktiga samhällsvärden, som bedrives, mycket sällan märkes, förrän
det för länge sedan blivit för sent att göra något åt saken, och då
De kommunala
förtroendeuppdragen,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
