Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 4 - Dagens Frågor 23. 5. 1922 - Misstrons och missräkningarnas konferens
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DAGENS FRÅGOR 321
att utlänningar, som skola återvända till Ryssland och där arbeta
för landets ekonomiska uppryckning, få sin rövade egendom tillbaka.
I praktiken kan ett dylikt återställande emellertid gestalta sig rätt
svårt, och rent principiellt måste bolsjevikerna säga sig, att återställande
till utlänningar av »nationaliserad» egendom skulle bli ett besvärligt
prejudikat till förmån för motsvarande krav från deras egna landsmän.
I all synnerhet draga de sig för att återvända tomhänta hem, utan
krediter och utan de-jure-erkännande, men med given utfästelse att
ytterligare rasera en avsevärd del av den fallfärdiga kommunistiska
systembyggnaden.
I stället sökte bolsjevikombuden nå sina syften på separatavtalens
väg, och de lyckades också förmå tyskarna till det beryktade
Rapallo-fördraget. Resultatet blev stor villervalla på konferensen och för
Tyskland förödmjukande straffåtgärder från de allierades sida. Tills
vidare har emellertid Rapallo-fördraget ej lockat andra stater till
efterföljd, om än förarbeten i den vägen kunna ha påbörjats.
Misslyckas även Haagkonferensen i fråga om utstakandet av grundlinjer
för en allmän uppgörelse med Ryssland, så är det mycket möjligt,
att separatavtalens tid kommer, men i Genua fick ej den ryska
söndrings- och blufftaktiken åsyftad framgång, och Rapallo-fördragets
värde för Ryssland och för Tyskland är än så länge ytterst
oberäkneligt.
Genuakonferensens förmåga att alstra misstroende har väl på intet
håll tydligare framträtt än i dess sönderfrätande inverkan på den
engelsk-franska ententen. Många omständigheter ha därvid samverkat.
Frankrikes konferenspolitik alstrade en tid en ny kris var eller
varannan dag och frestade därigenom hårt på Lloyd George’s nerver.
För honom var det kanske lika mycket som för bolsjevikerna ett
behov att ej återvända hem tomhänt. Förmodligen är det en
överdrift att därvidlag endast tänka på hans nyvalsberäkningar, fastän de
säkerligen rätt mycket spelat in. Genuakonferensen har emellertid i
eminent mening varit hans skötebarn, och ett fullständigt negativt
resultat måste i hög grad försvaga hans redan Förut vacklande
inrikespolitiska ställning. Uppgörelse med Ryssland, en på folkfantasien
verkande »fredspakt» och indirekt förberedande av en rimligare
skadeståndspolitik gent emot Tyskland voro hans syftemål med
konferensen. På alla tre dessa områden mötte han emellertid Poincarés sega
motstånd. Förhandlingar med bolsjevikerna på jämlikhetens grund
voro från början för Poincaré och franska deputeradekammarens
majoritet en styggelse, och när Frankrike, bundet genom Briands
utfästelser i Cannes, såg sig nödsakat att deltaga i sådana, så skedde
det endast av nödtvång och med en till det yttersta skärpt
misstro. »Fredspakten», Lloyd George’s älsklingsidé om »tioårig
Gudsfred», betraktades väl i Paris som ett i och för sig relativt
oskyldigt sentimentalt projekt utan större praktisk betydelse, förutsatt
alt det kringgärdades med allehanda förbehåll om att det ej finge
hindra tillgripandet av »sanktioner» mot Tyskland eller innebära
någon indirekt utfästelse om rustningsminskning eller skada Polens
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
