Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 4 - Dagens Frågor 23. 5. 1922 - Misstrons och missräkningarnas konferens
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
intressen. Och bakom Lloyd George’s konferenspolitik spårade
fransmännen från början ett för fredstraktaternas orubbade bestånd
farligt närmande till Tyskland. När därför den tyska diplomatien
lyckades reta Lloyd George genom Rapallo-fördraget, som försvårade
hans privata salongsförhandlingar med ryssarna, blev glädjen stor i
Paris, men Poincaré drevs av hänsyn till sin parlamentariska
ställning att i talet i Bar-le-Duc understryka sin omedgörlighetspolitik
starkare än Lloyd George och allmänna opinionen i England kunde
fördraga. Lloyd George vände då sin vrede mot fransmännen och
framkastade sitt för Poincaré oantagliga förslag om en sammankomst
— jämsides med Genuakonferensen — mellan Versaillesfreden
signatärer för övervägande av vad som från deras sida skulle åtgöras vid
den nya tysk-franska kris, som automatiskt inträder, när Tyskland
den 31 maj befinnes ej ha uppfyllt skadeståndskommissionens krav
på nya skatter, godtagande av interallierad finanskontroll med mera
dylikt. Denna Lloyd George’s plan att faktiskt koordinera
Genuakonferensen med förhandlingar i skadeståndsfrågan föll på Frankrikes
rent juridiskt välmotiverade motstånd, något som naturligtvis ökade
misstämningen. Vid sitt besök i Paris lyckades Barthou visserligen
vinna franska regeringen för ett principiellt godtagande av idén om
fredspakten, men samtidigt tillkom en ny konflikt genom Belgiens av
Frankrike underblåsta omedgörlighet i den ryska frågan och en
hetsig fransk kampanj i samband med överdrivna rykten om ryska
oljekoncessioner till engelska finansgrupper, och med Barthous
återkomst till Genua följde den stora skrällen i form av ett upprört
samtal mellan honom och Lloyd George, varvid den sistnämnde, alla
senare dementier till trots, nog torde ha indirekt hotat med »den
hjärtliga ententens» läggande på hyllan. Att Lloyd George i samband
därmed tog tyskarna till nåder och använde dem som mellanmän
vid försöken att avpressa bolsjevikerna ett tillmötesgående svar på
makternas ej av Frankrike och Belgien biträdda memorandum, ökade
naturligtvis upphetsningen i Paris. Hänsyn till Polens och Lilla
ententens livliga intresse av att ej förhandlingstråden med Ryssland
skulle avklippas avhöll emellertid Frankrike från att spränga
konferensen, och så kom det än en gång till en mödosamt hoptråcklad
kompromisslösning, underlättad av att bolsjevikerna genom sin
omedgörlighet i viktiga punkter stötte Lloyd George och därmed närmade
honom till Frankrike igen. De många vackra talen vid
avslutningssammanträdet förmådde ej dölja att »uppskov till nästa gång» var
det väsentliga resultatet i Genua liksom vid flera föregående
konferenser med mindre anspråk. Det fordras Lloyd George’s
yrkesoptimism för att om detta resultat fälla slutomdömet »skörden i Genua
var god».
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
