Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 3 - Litteratur - Richard Berghs Efterlämnade skrifter. Av Gunnar Mascoll Silfverstolpe
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
220 LITTERATUR
arbetar sig oftast långsamt fram med massiva perioder och saknar i
allmänhet den omedelbarhetens charm, som vi, med mer eller mindre
rätt, anse oskiljaktlig från den bildande konstnären. Någon gång har
han tagit till orda av andra orsaker, och då har han gärna släppt
fram den milda ömsinthet, den lidelsefulla hängivenhet, som var den
andra polen i hans rikt facetterade väsen. Så i den av nittiotalets
nyvaknade nationalkänsla burna programskriften Svenskt
konstnärskynne (Om konst och annat) och så i de gripande anteckningarna
till det ödsligt storslagna Frödingsporträttet (Efterlämnade skrifter).
I den nya samlingen finnes liksom i den äldre volymen sida vid
sida uppsatser av historiskt klarläggande art och essayer av mera
personlig hållning, vilka senare ofta nog i första hand tilldraga sig
vårt intresse som bidrag till kännedomen om konstnärens och
människan Richard Berghs utveckling.
Då den unge målaren i början av åttiotalet kom ut till »den nya
konstens källa», ställde han sig tydligen omedelbart och med
brinnande övertygelse i realisternas led. De porträtt, han under detta för
hans utveckling mycket betydelsefulla årtionde utförde (bilderna av
Nils Kreuger och konstnärens hustru m. fl.), ha allt det kärleksfulla,
flärdlösa, intima, som riktningen ger, när den yttrar sig som bäst.
Utrustad med åt alla håll vända intressen torde han långt starkare
än någon av kamraterna ha upplevt de andliga strömningar, som
vräkte in över tiden. Åttiotalets vackra sociala patos lärde honom
att konstnären lika litet som någon annan medborgare hade rätt till
en privilegierad och isolerad ställning i samtiden, utan att han
fastmer i högre grad än andra samhällets arbetare måste stå, där
vindarna blåste från alla håll. »Huvudsaken är att konstnären blir
medborgare, avlägger facksjälen och förvärvar en samhällssjäl.
Konstnären skall klargöra samtidsmänniskans intryck och idéer och ge
form åt hennes längtan och undran», skriver han på ett ställe, och
den maximen var han trogen hela sitt liv. I konstuppsatserna söker
han ständigt vidga perspektivet ut mot stora samhälleliga frågor, och
en del artiklar i hans skrifter vittna direkt om hur lidelsefullt
engagerad han var i tidens moraliska kamp. Då han år 1915 lämnade
det fria arbetet vid staffliet för museichefens bundna medborgarvärv,
handlade han i full överensstämmelse med — och hembar måhända
också ett offer åt — de idéer, som han tjänat från ungdomen. Hans
verksamhet vid Nationalmuseum hade som ledande princip att göra
konsten till en levande faktor i samhället; de av Axel Gauffin i
Nationalmusei årsbok 1919 publicerade »grå böckerna» låta oss ana hans
heta iver, det program han följde återfinna vi i den här tryckta
uppsatsen Konstmuseet som skönhetsvärld.
Även för konstnären Richard Bergh kom en tid, då hjärtat från
den samvetsgranna, vardagsbundna realismen ropade efter
»sagostämning och äventyrslusta». Ett litet fragment kallat »Nå-å fantasi?»
uttrycker hans mentalitet, just då han står på gränsen mellan
åttio-och nittio-tal, trött på världsförbättrarebråket och hungrande efter
en ny skönhet: »Sjung, sjung fantasi! Men sjung om de trånande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
