Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 3 - Litteratur - Richard Berghs Efterlämnade skrifter. Av Gunnar Mascoll Silfverstolpe
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LITTERATUR 221
känslor, jag känner nu i dag, år 1891. Sjung inte om helgon och
gudar, ty dem tror jag inte på . . . Sjung om ett nytt paradis, en ny
melodi med nya motiv, aldrig förut hörda, endast anade i mitt inre
i dag den 12 augusti 1891.» I de verk, han skapade under det nya
decenniet är han helt den nationellt betonade romantikens man
(Vision, Riddaren och jungfrun). Mer än en gång synes han dock under
detta fantasiskapande ha känt sig som en fanflykting, vilken från
kampen för »mänsklighetens frigörelse» dragit sig undan till
privatidyllen. Dialogen Åttiotal och nittiotal väger mot varandra de då
för honom oförenliga motsatserna skönhet och sanning, och det utslag
förf. fäller gör givetvis mera rättvisa åt åttiotalets synpunkter. Han
har målat August Strindberg, vilken väl var hans ungdoms store
he-ros, och av nittiotalsdiktarna har han skildrat moralisterna, Gustaf
Fröding, Ellen Key och Per Hallström.
De sista årtiondenas radikala nyorienteringar inom konsten tvingade
väl formproblemen fram i förgrunden för den rastlöse, fullkomligt
odogmatiske iakttagaren, men i diskussionen om de olika
stilrikt-ningarne hävdade han ständigt med skärpa och värme
personlighetens makt. Intet låg hans vida, humana läggning mera fjärran än
ett renodlande av konstens enbart formella sida. Han slutar sitt
försök till en utredning av »stilproblemet i den moderna konsten»
med dessa vackra, övertygade och övertygande ord: »En sak är viss:
vi äro alla först och sist människor. Och än i dag gäller därför
den latinske diktaren Terentius’ ord: Endast det mänskliga kan
verkligt intressera mig. Fanns det för att försköna världen endast tal,
mått och vikt, skulle den lämna mig nära nog oberörd.»
Den sistnämnda uppsatsen (tryckt 1919, omtryckt i Efterlämnade
skrifter) är utan tvivel Richard Berghs skarpsinnigaste och
betydelsefullaste konstkritiska verk, fyllt som det är av rikt givande
synpunkter och slående riktiga iakttagelser. Bättre har knappast den moderna
konsten ställts in i sitt stora sammanhang och linjerna från den
dragits upp mot det förgångna och mot framtiden. En redogörelse för
de ledande synpunkterna må här vara på sin plats.
Inledningsvis utreder förf. orsakerna till 1800-talets förfärande
stil-löshet och framhäver härvidlag särskilt »den smakens fullständiga
dekadans, som följde tredje ståndet i hälarna vid dess framkomst
till makten». Bildkonstens naturalism, inledd genom renässansen
och under 1800-talet befordrad genom att måleriet och skulpturen
helt löstes från arkitekturen, löpte linan ut. Konstnärerna förlorade
den för deras utveckling betydelsefulla kontakten med publiken och
fördjupade sig i sin isolering i rena formspekulationer. Och med
det nya seklets inbrott resulterade dessa i en för publiken helt
oförståelig ornamentalkonst, »konsten man inte kan se, vad den
föreställer».
Härmed gjordes ett medvetet försök att på europeisk mark
inplantera den åskådning, som varit grundläggande för all primitiv och i
stort sett all österländsk konst. Den primitiva människan kräver
av konsten vad den av okända makter fyllda naturen saknar; näm-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
