Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 2 - Från tsardömets sista dagar. En fransk diplomats anteckningar. Av Adolf Schück
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
skald Ivan Aksakov skrev till Dostojevskij: »Det första villkoret
för skapandet av en nationell känsla, är att vi hata Petersburg
med all vår kraft och själ — att vi spotta på denna stad!»
Paléologue citerar själv detta uttryck, och det är icke utan att
han känner en viss förståelse för denna kraftiga antipati mot
den stad, inom vars styrande kretsar han sökte tillvarataga sitt
lands intressen. Man märker, huru svårt det var för honom
att finna en krets, som han verkligen kunde hysa tillit till
inom denna rätt blandade societet. De baltiska baronerna
misstrodde han på grund av deras tyska börd, och de
gammalryska kretsarna, som då behärskade regeringen, voro honom
lika litet sympatiska på grund av deras förkärlek för den
preussiska militarismen och junkerdömet. Inom de liberala
kretsarna funnos tydligen Frankrikes verkliga vänner, men
deras brist på sinne för politiska realiteter och deras maktlöshet
gjorde deras stöd föga värdefullt. Endast Sasonov åtnjöt hans
fulla sympati och beundran — där fanns verkligen den starka
kraften. Men det fanns också andra viljor, som arbetade på
en försoning med centralmakterna genom en separatfred, sedan
hoppet om en lättköpt seger skrinlagts. Bland dem, som arbetade
därpå, intog Witte, Rysslands måhända ende modärne statsman,
det främsta rummet. Paléologue berättar att Witte redan i
september 1914 förutsagt ett militärt nederlag och öppet vågat
föreslå en separatuppgörelse med centralmakterna. Olyckligtvis
rycktes denne dugande kraft bort, innan den hopplösa politiska
situationen hade framtvingat hans återvändande till makten.
Då Witte 1915 avlider, tillfogar Paléologue följande reflexion i
telegrammet till sin regering: »En stor eldhärd för intriger har
slocknat med honom.» Då han sedermera berättar detta
för tsaren, utbrister denne förtjust: »Men Ni ha ju precis uttryckt,
vad jag tänkt! Greve Wittes död har varit en verklig befrielse
för mig, och jag ser en Guds skickelse däri!»
Det fanns nog många andra intrighärdar och kotterier, som
ansågo striden mot Tyskland utsiktslös och som tydligen vunno
talrika anhängare. Paléologue utpekar inga särkilda personer,
men man ser, att han misstänker gammalryssarna, dessa
ultrareaktionärer, som framtvingat dumans upplösning och andra
våldsåtgärder och som stå fullkomligt likgiltiga inför arméns
nödläge, särskilt för dess brist på vapen och ammunition.
Goremykin, Stürmer, den heliga synodens prokurator Sabder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
