Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 2 - Från tsardömets sista dagar. En fransk diplomats anteckningar. Av Adolf Schück
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Icke var det tsaren, icke heller hans regering eller omgivning,
icke den reaktionära och ofta halvtyska byråkratien, allra
minst det av västerländsk kultur genomsyrade Petersburg, Nej,
så vitt man kan se av Paléologues skildring, var det Moskva,
som nu återtog sin forna plats som Rysslands och det drömda
panslavistiska rikets medelpunkt. Dit reser också tsaren vid
krigets början för att vid »den ryska jordens hjärta» bedja om
seger och på Kremlins borggård hyllas av en entusiastisk
människomassa. I Moskva samlas »semstvo»-delegerade från
hela Ryssland, uppfyllda av nationell hänförelse och kamplust,
och där har även den panslavistiska rörelsen sitt säte. När
Turkiet sluter sig till Rysslands fiender, får denna ökad
livskraft, ty först då blir kriget i egentlig mening nationellt och
religiöst. Aksakovs och Tioutchews panslavistiska drömmar
gripa åter folkets fantasi, drömmarna om ett storslaviskt rike med
tre heliga huvudstäder, Petersburg, Moska och Konstantinopel,
där slavernas tsar skall härska från Elbe till Kina, från Ishavet
till Nilen. Mot Konstantinopel riktas folkets blickar, dess
införlivande blir ett oeftergivligt nationellt krav, som man pekar
på, då motgångarna sätta ned modet, och mot sin vilja tvingas
England och Frankrike att giva sitt samtycke därtill.
Samtidigt växte hatet mot Petersburg och hela den omgivning
av västerländsk börd, som vistas där omkring tsaren. Det är
denna, som med eller utan skäl får skulden för motgångarna,
vilka anses ha inträffat endast genom förräderi. Rasputin,
hovets onde ande, hade ju redan förut genom sin demoniska
makt över kejsarinnan gjort, att misstron mot den forna tyska
prinsessan blivit allmän bland massorna. Och nu fanns det
intet tvivel längre för dem, att hon och han voro tyska spioner,
liksom hennes syster den fromma storfurstinnan Elisabet.
Sommaren 1915 utbryta oroligheter och demonstrationer på
öppen gata, vilka gingo ut på kejsarinnans inspärrande, tsarens
abdikation till förmån för storfurst Nikolaj Nikolajevitj, Rasputins
hängning och de baltiska baronernas fängslande. Förtroendet
för ledningen hade då sviktat — och när Moskva fick
underrättelsen om Nikolaj Nikolajevitjs avlägsnande från överbefälet
över armén, om dumans upplösning och Rasputins växande
inflytande, då föll även denna, den ryska nationalismens fasta
borg, och tsarväldets öde var beseglat.
Hurudant var nu detta hatade Petersburg? En panslavistisk
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
