Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 1 - Ryska bidrag till världskrigets förhistoria. Av Verner Söderberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Redan 20/11 hade emellertid Sasonov i ett strängt telegram till
Hartwig tillhållit denne att »med nödig försiktighet förmå Pasitj
alt nyktra till» och att själv undvika intervjuuttalanden, som
svuro mot Rysslands allmänna politik; regeringen vore nu allt
mer benägen för en fredlig lösning av den serbiska hamnfrågan,
vilken den tillmätte »allenast lokal betydelse». Frågan
upphörde därmed att vålla överhängande krigsfara och överläts
liksom så många andra åt den i december i London
sammanträdande ambassadörkonferensen.
Om konfliktens närmast följande utvecklingsstadium har den
serbiska aktsamlingen just intet att berätta, men luckan utfylles
av de förut omtalade brev från Isvolski till Sasonov, som Theodor
Wolff fått sig meddelade från sovjetryskt arkivhåll. Man finner
av dem, huru Isvolski 5/12 1912 uttryckte sin glädje över att
Frankrikes val mellan krig och fred komme att träffas av de
tre kraftpersonligheterna Poincaré, Millerand och Delcassé och
ej av »några tillfälliga personligheter, sådana som på de sista
åren omväxlat i Frankrikes regering». Särskilt Poincaré har,
intygar Isvolski, sedan Balkankrisens början »ej lämnat något
tillfälle obegagnat att provocera Londonkabinettet till förtroliga
överläggningar för att nå klarhet om Englands ställningstagande
i en allmän konflikt». Städse har man emellertid svarat
undvikande, att frågan om fred och krig komme att bero av
omständigheterna och allmänna meningen. Den 18 december
skildrar Isvolski bekymrad det ogynnsamma inflytande, som
vållats av ett ryskt generalstabsmeddelande, att Ryssland nog ej
skulle gå till krig ens i händelse av ett österrikiskt överfall på
Serbien. »Detta svar har försatt Poincaré och alla de franska
ministrarna i största bestörtning». De fruktade ett österrikiskt
ultimatum till Serbien, ledande först till Rysslands, så till
Tysklands och därefter till Frankrikes indragande i kriget För denna
eventualitet voro alla nödiga franska militära förberedelser
träffade, och just i detta ögonblick visade den närmast intresserade
tvekan! Isvolski hade sökt förklara Rysslands »skenbara
likgiltighet» som »självbehärskning» och utmåla fördelarna av en sådan
»iscensättning», särskilt med hänsyn till Englands medverkan,
som lät världskriget framkallas ej av Ryssland eller några
»oförnuftiga serbiska krav», utan av »Österrikes och Tysklands
försök all upprätta sin hegemoni på Balkan och följaktligen
isolera Europa». I denna anda bearbetade han franska pressen,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
