Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 1 - Ryska bidrag till världskrigets förhistoria. Av Verner Söderberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
men deltog ej personligen i subsidiernas fördelning, vilken
»företagits under de franska ministrarnas medverkan och redan haft
nödig verkan». På sista tiden fann han sig ej längre behöva
kämpa mot idén om att Frankrike skulle invecklas i ett för
dess intressen främmande krig, utan snarare mot fruktan, att
Ryssland »förhölle sig alltför passivt gentemot frågor, som beröra
hela trippelalliansens intressen och prestige». De citerade
reflexionerna äro onekligen vägledande vid sökandet efter de
pådrivande momenten i denna kris!
Nästa Isvolskibrev är daterat den 20 januari 1913 och
sammanfattar hans intryck från en rad samtal med den nyss
till republikens president valde Poincaré. Isvolski
konstaterar, att Poincaré alltjämt har utrikesärendenas ledning om
hand och att den nye utrikesministern Jonnart »ej vidtager
några åtgärder utan hans vetskap och samtycke». »Franska
regeringen är medveten om att slutresultatet av de nuvarande
förvecklingarna torde komma att göra Frankrikes deltagande i
det allmänna kriget nödvändigt, och den motser denna
möjlighet kallblodigt». Just därför lägger den vikt på att Ryssland ej
företager några separataktioner utan föregående tankeutbyte med
Frankrike, ty »blott under denna förutsättning kan regeringen
framgångsrikt förbereda den offentliga meningen i Frankrike på
nödvändigheten av deltagande i kriget». Dessa Jonnarts och
Poincarés synpunkter säger sig Isvolski återge »med nästan
fonografisk noggrannhet», och han tillägger, att bekymren för
ögonblicket vållats av rykten om planer på separat ryskt
inskridande mot Turkiet. I ett sista brev av 13/3 1913 fröjdas Isvolski
över Delcassés utnämning till ambassadör i Petersburg, ty han
hade speciellt uppdrag att verka för de ryska västliga
uppmarschvägarnas förbättrande och hade fullmakt att »erbjuda
Ryssland alla här måhända erforderliga penningemedel i form
av motsvarande järnvägslån».
Sieberts aktsamling blir mera givande, när den går att
meddela de intressanta depescherna om Rysslands opposition mot
de befogenheter turkiska regeringen på senhösten 1913 ämnade
förläna den tyske generalen Liman von Sanders. Konflikten
löstes efter rätt nervösa meningsutbyten genom en kompromiss
i januari 1914, men betecknande är, att de franska diplomaterna
Bompard och Paléologue några dagar förut indirekt tillrådde
Ryssland att företaga ett »Panthersprång», d. v. s. låta ett ryskt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
