Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 2 - Svensk-Finlands självstyrelsekrav. Av Verner Söderberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Nu kan det i alla händelser vara på tiden, att man litet
allmännare i Sverige än förut »upptäcker Svensk-Finland», sådant
det verkligen är, och med vaken uppmärksamhet följer den
hårda kamp för det svenska språkets rätt och den svenska
kulturens tryggande, som utkämpas av stamfränder en knapp
dagsresa från moderlandets kust. Syftet med efterföljande rader,
nedskrivna efter ett par veckors studievistelse i Helsingfors, är
att i någon mån bidraga till kännedomen bland svenskarna här
hemma dels om huru svenskarna därborta tänkt sig sin
nationalitetsfråga i stora drag ordnad och dels om det finska
motstånd de därvid ha att möta. Redan utrymmesskäl förbjuda
därvid varje ingående på språkstridens krångliga detaljer eller
på tidigare faser av den nationalitetskamp, vilken genom
självstyrelsekravens framläggande såsom officiellt Finlandssvenskt
program i november 1920 inträtt i ett nytt och avgörande skede.
Finlands i juni 1919 antagna nya regeringsform kom — efter
rätt ihärdigt finsknationalistiskt motstånd — att i de s. k.
nationalitetsparagraferna grundlagsfästa några allmänna satser om
den svenska folkminoritetens rätt. Där erkändes sålunda
finskan och svenskan som landets båda nationalspråk. Där
utlovades, att den svenska befolkningens kulturella och ekonomiska
intressen skulle av staten tillgodoses enligt enahanda grunder
som den finskas. Där ställdes i utsikt, att man vid
förvaltningsområdenas nyreglering och upprättandet av
självstyrelseområden skulle tillse, att de nya områdena bleve enspråkiga eller
åtminstone de nationella minoriteterna så små som möjligt. Och
där utlovades till sist, att svenska värnpliktiga, om möjligt, skulle
få fullgöra sin värnplikt vid svenskspråkiga truppförband och
få sin militära undervisning på modersmålet.
Nationalitetsparagraferna framkallade på det hela taget i Svensk-Finland livlig
tillfredsställelse. Man var närmast förvånad över att så pass
mycket, tack vare en särskilt gynnsam politisk konjunktur i
samband med striden om monarki eller republik, kunnat erhållas.
Men naturligtvis förbisåg man ej, att grundlagsparagraferna voro
rätt tänjbart formulerade och att det mesta skulle komma an
på deras tillämpning.
Andra politiska konjunkturer ha sedermera skaffat
Finlandssvenskarna ett par för denna grundlagsparagrafernas framtida
tillämpning värdefulla prejudikat. Det befanns nämligen under
Ålandskonflikten lämpligt att erbjuda ålänningarna en relativt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
