Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 2 - Svensk-Finlands självstyrelsekrav. Av Verner Söderberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
vid landskapssjälvstyrelse, som åtminstone på papperet och i
för utlandet bestämda inlagor tog sig bra ut och kunde anföras
som bevis på att man velat tillförsäkra dem alla rimliga och
med riksenheten förenliga nationalitetsgarantier. Så tillkom den
s. k. Ålandslagen, och där fastslogs, att en svenskspråkig
landsdel utan allvarligt men för riksenheten kunde begåvas med ett
landsting med relativt omfattande lagstiftningsmyndighet och
lokal självförvaltningsrätt samt att dessa förmåner ej blott kunde
erhålla grundlags helgd utan även att landskapets representation
kunde få sig medgiven vetorätt mot ensidiga ändringar i
frihetsbrevet. Naturligtvis har man sedermera på Finlandssvenskt
håll som prejudikat åberopat dessa bägge av den finska
majoriteten endast motvilligt och av utrikespolitiska hänsyn gjorda
medgivanden. Denna användning av »Ålandskonjunkturen» har
ibland från åländskt håll rönt harmsna omdömen, i synnerhet
enär den Finlandssvenska partiledningen samtidigt uppträtt emot
de åländska strävandena för återförening med Sverige. Det
förefaller emellertid för ett lidelsefriare betraktelsesätt enbart
naturligt, att man på ledande håll i Svensk-Finland sökt för sig
utvinna det mesta möjliga i utrikespolitiskt avseende av en
konflikt, vars oförmånliga återverkningar på andra, även för
Finlandssvenskarna betydelsefulla områden allmänt erkännas ligga
i öppen dag. I Sverige åtminstone har man, alldeles oberoende
av Ålandskonfliktens framtida utgång, ingen anledning att
missunna Finlandssvenskarna, om denna »Ålandskonjunktur» kan
skaffa dem en del eljest svåråtkomliga landvinningar på
självstyrelseområdet. Deras kamp mot de finska husbondeanspråken
är hård nog ändå.
Detta har gång efter annan kommit till synes vid de första
försöken att få nationalitetsparagrafernas välljudande
grundsatser omsatta i praktisk tillämpning. Den språklag, som i detalj
skulle utforma grundsatsen om de båda likaberättigade
nationalspråken, utgick sålunda i november 1920 ur
riksdagsförhandlingarna i sådant skick, att den för sig ej kunde vinna en
enda svensk folkrepresentants röst och att den i viktiga
punkter åt svenska språket bereder en sämre ställning än det
tillerkändes i 1902 års hittills gällande och av en fennomansk
senat utfärdade språkförordningar. Den vilar också som bekant
tillsvidare osanktionerad på presidentens bord. Kravet på en
svensk skolstyrelse avvisades med skärpa, och det satt ganska
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
