Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 5 - Dagens frågor 30. 9. 1919 - »Militarismens bankrutt» - Engelska krigsvinster och franskt missnöje
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DAGENS FRÅGOR 397
verkas bl. a. av det franska språkets rikedom på vackra ord. Så
anföras citat från franska militära författare, som i general Bernhardi^
mun skulle kommit håret att resa sig av dygdig fasa hos varje
adel-sinnad ententevän. Längst i öster konstaterar han tillvaron av
den gula militarismen, och han kunde väl tillagt som en öppen fråga,
i vad mån den anglosachsiska världen, åtminstone längst i väster,
blivit oberörd av den skola, tack vare vilken den vunnit kriget och
inhöstar dess frukter.
De bilder från segerfesternas militära triumftåg genom
entente-ländernas huvudstäder, som på senare tid dominerat i de illustrerade
tidningarna och biografprogrammen, vittna i varje fall icke orn någon
ny, antimilitaristisk form för glädjen över den seger, som skulle
betyda militarismens krossande. Innan man drar växlar på
folkförbundets rustningsbegränsning, gjorde man nog klokt att avvakta, i
vad mån Englands och Förenta staternas flottor eller Frankrikes och
Japans arméer reduceras till ett minimum. En »genomgångsperiod»,
heter det naturligtvis, liksom bolsjevismens skräckvälde ju blott skall
vara portgången till tusenårsriket. Men så länge den sortens mot
de egna principerna diametralt motsatta genomgångsstadier vara,
handlar nog den blygsamma ledamot av folkens förbund, som en
småstat kommer att utgöra, klokast, om han håller sina armar
rörliga och starka, så långt den internationella tvångströjan någonsin
det medger.
Ingen politisk siareförmåga har krafts för att
kunna förutse, att det icke skulle dröja länge,
förrän den kritiska granskningen av de olika segrande stormakternas
politik skulle börja med skärpa utövas av dem själva inbördes. Man
kunde ju med fullkomlig säkerhet vänta, att deras kollektiva anspråk
på att med ensamrätt företräda Rätten och Sanningen skulle övergå
till en rätt hjärtlig bekännelse av varandras brister och fel i båda
hänseendena. Särskilt kunde man vara förvissad om att det icke
skulle dröja länge, förrän engelsk politik ånyo började kringflytas
av den ström av kritisk belysning från fransk sida, som har äldre anor
än tyska motsvarigheter. Även mitt under krigsbrödraskapens och
den gemensamma farans hetaste stunder har icke fransk skepticism
inför läran och levernet i Albions politik kunnat helt nedtystas.
Även en författare i Gabriel Hanolaax’ ytterst representativa ställning
nekade sig ej att i de historiska inledningskapitlen till sin
monumentala Histoire illustrée de la guerre låta höra sådana tonfall.
Men onekligen har denna franska kritik med skärpa och bitterhet
återvaknat långt tidigare än man skulle trott, och härtill är
Orient-politiken skuld.
Som en illustration till huru bittra de franska känslorna äro, kunna
anföras slutorden i en ledare i Le Temps: »Det skulle kunna sägas
mycket om det sätt varpå England behandlat Frankrikes intressen i
Konstantinopel och i Mindre Asien. Men vi skola gärna undvika att
offentligen öppna debatt därom, såvida ett snabbt ordnande av den
Engelska krigsvinster
oeh franskt missnöje.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
