Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 2 - Krigets oväntade avkomlingar. Av Eli F. Heckscher
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KRIGETS OVÄNTADE AVKOMLINGAR 108
varje stat och varje statsskick måste rättfärdiga sin tillvaro
genom vad de göra för folket och folken, för vilkas skull de äro
till.
Detta är visst inga revolutionära nyheter utan liksom det
mesta som kan talas och skrivas på detta område ganska
gammall., i detta fall kanske särskilt utvecklat genom den
naturrättsliga skolan under Nya tidens tidigare århundraden. Men
det har förefallit märkvärdigt bortglömt av många före det
stora kriget och har väckts till nytt liv genom dess lärdomar.
Den ena av de slutsatser, som synas följa härur, är redan
uttalad, nämligen statens egenskap att vara till för sina
medborgares skull. Vad staten därvid skall bliva beror av två saker,
den ena hur mycket man anser staten därvid förmå, vilket
nu må lämnas åsido, den andra vad man ser som det
mänskliga livets mål. I det senare hänseendet är det nog att säga,
att om målet består i individens utveckling till högre andligt liv,
så har staten i sin verksamhet inåt att sätta detta som sin
högsta grundsats. Såsom Novalis (Friedrich von Hardenberg)
säger i ett av Meinecke återgivet yttrande: statens »syfte är att
göra människan absolut mäktig och ej absolut svag, icke till
den mest oföretagsamma utan till den mest verksamma varelse».
Emellertid följer en andra slutsats i ännu högre grad än den
nu dragna av världskrigets erfarenheter, ehuru å andra sidan ej
med samma tvingande nödvändighet ur själva statsbegreppet.
Det är, att staten, moraliskt sett, ej är sin egen lag ens i
förhållande till andra stater och folk samt framför allt ej i
förhållande till staternas allmänna samfund. Även här är
Meinec-kes tankegång mycket lärorik. Han känner ingen annan
till-låtlig ledstjärna för en stat än dess »intresse» samt förebrår
exempelvis Friedrich Wilhelm IV och hans omgivning, att de
ej liksom Bismarck betraktade den »statliga egoismen som den
enda sunda grundvalen för dess (statens) politik; de bundo den
också i den yttre politiken vid högsta moralbud» (kursiv, av
mig). På samma sätt som Medeltidens legister förkunnade
furstens allmakt genom att förklara honom »legibus solutus», fri
från lagarnas tvång, gör Meinecke i denna sats staten moribus
solutus, fri från det sedligas tvång, man kunde säga: han
proklamerar statens moraliska suveränitet. Det kan svårligen bestridas,
att det är denna åskådning, som i praktiken har präglat snart
sagt alla göranden och låtanden på alla händer under kriget,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
