Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 2 - Krigets oväntade avkomlingar. Av Eli F. Heckscher
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
därför, såvitt jag förstår, ett ovanligt lärorikt svar på den ofta
framställda frågan, vad som skilde Goethes och Schillers tyskar
från Bismarcks och Lassalles, varjämte den lämpar sig
särskilt väl som text till föreliggande predikan. Meinecke förebrår
däri t. ex. upplysningstidens och romantikens tyskar blindhet
i fråga om det faktum, att »det moraliska jämte sin universella
sida också har en individuellt bestämd och att från denna sida
också den statliga maktegoismens skenbara omoral kan moraliskt
rättfärdigas, ty omoraliskt kan ej det vara, som härstammar
från ett väsendes djupaste individuella natur» (kursiv, av mig).
Det är här som kriget har gjort det långt svårare än förr att
följa med. Statens uppgift är så till vida överindividuell, att
den företräder icke blott hela folket emot varje särskild individ
därinom, utan även och framför allt det genom generationer
levande folket, dess liv i forntid, nutid och framtid, emot den
för tillfället levande generationen. Men längre förefaller det
vara omöjligt att gå, och denna statsuppfattning är i
verkligheten mycket långt från statsabsolutismens. Den låter ej
människorna existera för statens skull, utan gör staten liksom allt
annat till ett verktyg för människornas välfärd. Den mäter
statens värde efter vad den gör för sina medborgare — visserligen
ej blott de för stunden levande — och för mänskligheten samt
erkänner absolut icke individens moraliska plikt att alltid
underordna sig statskravet, lika litet som statens moraliska rätt
att uppställa vilka krav som helst vare sig på sina medborgare
eller på andra stater. Det ohållbara i hela den motsatta
åskådningen blir i själva verket tydligt, så snart man vill tillåta sitt
förnuft att sysselsätta sig med frågan. Den åskådningen skulle
nämligen innebära, att frågan, huruvida mänskligheten hade mer gagn
av att ett visst område tillfölle en barbarstat än en
kulturbärande stat, överhuvud ej kunde uppställas, eftersom bådas krav
vore lika absoluta; man tänke på, hur en dylik åskådning
skulle försvaga exempelvis vår moraliska motståndskraft i en strid
med den europeiska kulturens förstörare. Och lika omöjligt
vore det att uppställa frågan, om en viss statsordning vore till
ett lands båtnad eller icke, t. ex. den tsaristiska eller
bolsjevikiska regimen i Ryssland; ty statsmaktens moraliska
suveränitet skulle ställa den utanför alla dylika frågor och ge båda
dessa statsordningar samma moraliska hemul som t. ex. vår
egen. I strid häremot måste man på det bestämdaste hävda, att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
