Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 1 - Dagens frågor - Befordringsprinciper
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
70 DAGENS FRÅGOR
emellanåt i rak strid mot alla författningars anda en kandidats »rätt»
åberopats som enda riktiga grund för menighetens omröstning.
Det vore naturligtvis en obillighet mot »alla goda och trogna
ämbetsmän», hvarom den regelbundna kyrkobönen så vackert talar, ifall
deras pliktuppfyllelse och förvärfvade tjänsterutin betraktades som
luft vid förekommande be fordringsmöjligheter. Än mera, sådant vore
den största oklokhet från statstjänstens egen synpunkt. Men någon
rättighet till befordran kan dock aldrig erkännas, utan utnämningen
måste alltid gälla den för tjänsten bäste. Ett kinkigt val,
otvifvelaktigt, men det måste göras, och vederbörande chefer, styrelser, eller
hvad det i hvarje fall kan heta, äro bland annat just till för att efter
bästa omdöme och under allvarligaste ansvar för detaljens rätta
skötsel företaga detsamma. Det skulle säkerligen i hög grad förenkla
utnämningsproceduren exempelvis till våra högsta armébefäl, ifall den
nyinrättade brigadchefsinstitutionen toges som medel för en reguljär
sållningsprocedur. Sålunda, när två infanteriregementen
sammanföras till en brigad, förordnas den i tjänsten äldste öfversten till
brigadchef och kommer så, med den yngre men kanske mer
kompetente kamratens uteslutande, in i den krets, hvarur generalsbefälet
skall tagas. Blefve detta på sådant sätt tillämpadt, skulle visserligen
utnämningssvårigheterna förminskas, men samtidigt skulle de högsta
chefsposterna tillsättas vida mer efter anciennitet än efter verklig
förtjänst och skicklighet. Brigadchefsinstitutionen synes oundgängligen
nödvändig men är hos oss hittills bara en halfmesyr; vederbörande
må se till, att icke en dylik användning gör densamma till en
verklig olycka.
Det fel, som denna supponerade tillämpning exemplificerar, ligger
naturligtvis ej egentligen i institutionen utan i en slafvisk respekt för
tjänsteåldern. Med allt skyldigt erkännande åt respektabla
tjänstemeriter måste det fasthållas, att vid befordringar är ancienniteten
den svagaste grundsatsen af alla tänkbara. Och detta desto mera,
ju längre framskjuten befattningen är. Vi ha en gång varit riktigt
inne på tjänsteåldersvägen här i landet, och anciennitetsprincipen
fick då sin klassiska utformning i riksens ständers tjänstebetänkande
af år 1756, auktoriserad! genom »Kongl. Maj:ts Förordning, ang. hwad
som bör iakttagas wid förslagers uprättande till lediga tjenster och
beställningar» af den 23 november 1756. Ur detta numera mycket
bortglömda men likväl i många lojala medborgares åskådning alltför
lifligt kvarlefvande aktstycke torde några citat kunna vara på sin plats.
En Embetsmän, som oförwiteligen och wäl sit Embete förestådt, kan ej
annat än wara skickelig; en åter, som detsamma försummeligen, oförståndigt
och felaktigt skött, kan aldrig heta förtjent.
Och som den förra, i och genom det han tjent, wärfwat sig den egenskapen,
som Regerings-Formen kallar erfarenhet, så har han ock med det samma
wärfwat sig den rättighet, som samma Regerings-Form en sådan
Embetsmän tillager, nämligen befordran.
Med et ord: Han bör anses skickelig, då det ej kan bewisas, ät han
är o s kick el i g.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
