Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 1 - Dagens frågor - Befordringsprinciper - Landstormskraf
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DAGENS FRÅGOR 71
När nu förtjenster emellan Embetsmän, efter desse principer, skola mätas,
som utan fel och oförwiteligen tjent; så följer häraf, ät tjenste-år blifwa
den säkraste måttstocken; och den, som deraf äger de masta, måste ock
äga den masta förtjensten.
Til ernående häraf, är det stadgat, ät de Embetsmän, som, hwar i si t ämne,
sin skyldighet härutinnan redeligen fullgjordt, böra, efter en laglig föreskrifwen
ordning, til bättre utkomst och högre Sysslor befordras, på det andre
derigenom måtte uppmuntras, ät med samma egenskaper och samma goda vilja
träda i deras ställe och en sådan täflan aldrig utslockna.
Samhällets wäl, förswar och upprätthållande är således ändamålet, ej
allenast af tjensternes inrättande, utan ock af Konungamyndigheten wid
Embetsmäns utnämnande.
Detta utnämnande är i Lagen ingalunda arbitrairt, utan twärt om är
Konungen bunden wid den höga skyldigheten ät nämna den skickeligaste, enligit
40 § Regerings-Formen. Och som den suppositionen ej annars kan, än wara
riktig och laglig, ät den, som redan 3:ne gängor stådt på Förslag, bör anses
för den skickeligaste och wärdigaste af de föreslagne, så upfylles både
Konungens höga skyldighet och Lagens ändamål, då han 4:de gången blir ansedd som
sielfskrifwen til Sysslan.
De myndiga riksdagsherrarna af år 1756 förtjäna otvifvelaktigt en
ärlig honnör för sin förmåga att kläda skäligen krassa personliga
intressen i en vacker principiell motivering. Sådant lärde man sig
den tiden, men saken blef ej bättre för det. Tjänstebetänkandets
mogna frukt blef en förvaltning, som ruttnade och föll sönder.
Frihetstidens disciplinära förfall, ämbetsmannaskandalerna under Gustaf III
och till sist administrationens upplösning vid 1809 tala ett otvetydigt
språk om, hvad det betyder för en förvaltning, när rätten till
befordran blir erkänd som ämbetsmännens främsta och när
åldersmeriterna auktoriseras som enda vägen därtill. Det är skäl att minnas
detta i ett demokratiskt tidehvarf, ty ingen popularitet är mera
lättfången än den, som vinnes genom att högljudt orda för de s. k.
förbigångna. Och för de enkla åldersförtjänsterna, af hvilka ju en och
hvar i tidens fullbordan kan blifva delaktig, har demokratien i alla
länder och alla tidehvarf visat sig synnerligen känslig.
Föreställningen om landstormen som en
försvarskraftens bottenskrapning i nödens yttersta timme, ett slags
»man ur huse» för värjandet af den egna torfvan och tröskeln,
sitter nog ännu rätt djupt rotad i folkmedvetandet. Den förvåning, som
i augusti 1914 intog mången, då man fann landstormen i första hand
träffad af mobiliseringsorderna, vittnar i sin mån därom; och fastän
just därigenom kanske ögonen öppnades en smula för dess verkliga
ställning i försvarsorganisationen, behöfs det förmodligen bara ett
par lugna år, för att äfven därutinnan det svenska folket skall
befinnas ha ingenting lärt och allting glömt. Det är därför i högsta
grad af behofvet påkalladt att ständigt erinra orn, att landstormen
visst icke är ett sista uppbåd, utan tvärtom kanske i regel måste
tillgripas för särskilda uppgifter i första hand. Men ej nog därmed.
Med det outtömliga behof af öfvadt manskap, som det moderna kri-
[-Landstorms-kraf.-]
{+Landstorms-
kraf.+}
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
