Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 7 - Dagens frågor - Tysk chauvinism och fransk
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
512 DAGENS FRÅGOR
Främst i raden af de pressorgan som gjort till sin hufvuduppgift
att hamra in i det tyska folkets medvetande tanken på ett
oundvikligt krig med trippelententen stå de bägge tidningarna Die Post och
Rheinisch-Westfälische Zeitung. Det stående temat i deras politiska
betraktelser är detta: trippelententen förbereder sedan lång tid ett stort
koalitionskrig mot T37skland, afsedt ej endast att skänka Frankrike
den länge efterlängtade revanchens triumf utan äfven att för all
framtid reducera Tyskland till en makt af andra rangen. »1m heutigen
Deutschland bezweifelt kein Zurechnungsfähiger mehr, dass die
Triple-entente si ch anschickt uns zu vernichten», skrifver Die Post i januari
1912, och i otaliga variationer återfinner man i de bägge nämnda
tidningarnas broderorgan liknande tankar. Då dessa fransk-engelska
anfallsplaner gälla som absolut fastslagna och bevisade, kräfver man
som det enda medlet för Tysklands räddning från den hotande
undergången en tysk offensiv, riktad i främsta rummet mot Frankrike.
Att vänta på ett lömskt öfverfall från den öfverlägsna koalitionens
sida vore en dårskap; bättre förekomma än förekommas! Den tyska
diplomatien anses af denna åskådnings publicistiska representanter
sedan länge som en faktor utan betydelse; de senare decenniernas
lama och karaktärslösa utrikespolitik har påtryckt den en generell
prägel af oföretagsamhet och slapphet, som för öfrigt går tillbaka
ända till Bismarcks tid, ty — hör och häpna! — Die Post har
upptäckt att till och med den gamle järnkanslern var inficierad af
fredsrörelsens bacill: »Der alte Bismarck hat sich durch Pazifismus schwer
versundigt.» Hvad den för närvarande härskande preussiska politiken
beträffar, så har man i de pressorgan om hvilka här är fråga endast
den allra beskaste kritik och de häftigaste anklagelser för densamma.
Rikskanslern får hålla till godo med förebråelser för karaktärslöshet,
för bristande försvarsintresse, för benägenhet att med falska
skönmålningar af det internationella läget hålla folket i okunnighet om
dess verkliga allvar och för ännu mycket mera därtill. En eller
annan gång kan man läsa mellan raderna, att vederbörande författare
egentligen helst skulle adresserat sina ord till en ännu högre uppsatt
person, ehuru hänsynen till det passande tvungit honom att lägga
band på sin öppenhjärtighet.
Att det verkligen finnes en tysk chauvinism, är sålunda ett faktum
som hvar och en med förhållandena något så när förtrogen måste
medgifva. Men en helt annan fråga är i hvad mån denna kan utgöra
en fara för fredens bevarande. Alldeles osökt kommer man därvid
in på en jämförelse med förhållandena i Frankrike, och den parallell
som kan uppdragas mellan de bägge ländernas i vissa hänseenden
likartade nationalistiska rörelser är i hög grad intressant. I Frankrike
går chauvinismen för närvarande fram med en så oemotståndlig kraft,
alt knappast något element i samhället skulle äga förmåga att hejda den,
om den inriktade sig på framkallandet af en allvarlig konflikt. Ingen
fransk regering skulle ha kraft nog att i dessa dagar stå emot trycket
af en allmän folkopinion, hvars nationalistiska känslor blifvit satta i
svallning genom någon mer eller mindre imaginär förolämpning från
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
