Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 6 - Dagens frågor - Folkvilja och riksförsvar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DAGENS FRÅGOR 427
ombud. Det är här den ömma punkten finnes — man läse därom
t. ex. biskop Billings tänkvärda erinringar i h. 2 af denna tidskrift!
— Ingen partiorganisation går fri från bittra erfarenheter i den
vägen. Högern t. ex. har för närvarande att släpa på lektor J. F.
Nyströms bedröfligt ryktbara förklaringar från valsommaren 1911
om de åtta månadernas oöfverskridbarhet, hvarigenom han gjort både
försvarssaken och sitt parti ett allvarligt ogagn. För detta bär
dock lyckligtvis blott denne enskilde politiker ansvaret och icke partiet.
Liberalerna åter ha genom partiprogrammets oklara formulering
och partichefens yttranden bragt sig själfva som helhet i den skcfva
ställning, hvari de nu befinna sig. De kunna icke komma ifrån det
faktum, att de till stor del nått makten genom att — låt vara
kanske i god tro — underblåsa misstämningen mot vårt försvar och
sedan spekulera i den på så sätt ökade försvarsolusten genom
förespeglingar och halfva löften (eller hvad som åtminstone måste
fattas så) om kostnadernas minskning och de personliga bördornas
lättande. Då de nu under känslan af maktens förpliktande ansvar
och under intryck af världshändelserna rundt omkring oss börja få
ögonen öppnade för, att det långt mindre är minskningar och
indragningar än ökningar och nya bördor, som det måste bli fråga
om, såvida vårt försvar skall nå den planmässighet och effektivitet,
som de själfva förbundit sig att söka åstadkomma — då hänga dessa
vallöften och mångtydiga programformuleringar dem som black om
foten. Det är nog, som D. N. säger, »ett politiskt-etiskt problem»,
som våra riksdagsliberaler råkat in i, om också problemställningen
kanske är något annan än tidningen vill inse.
Men rätta sättet att komma ut ur en dylik komplicerad situation
är väl, förefaller det, här sorn eljest att i stället för ängsliga
hårklyfverier resolut ta sikte på hvad som är det väsentliga i saken. Och
hvad det är, därom borde ingen allvarlig politiker kunna vara i
tvifvelsmål. För den, som finner sakskälen tala för ett snabbt
förbättrande af medlen för Sveriges trygghet, denna första förutsättning för
att en »folkvilja» öfver hufvud skall kunna få fortlefva i vårt land,
— för honom måste det väl få en försvinnande liten betydelse, om
därigenom några tillfälliga hugskott hos denna svårtydda folkvilja korsas,
om någon punkt i partiprogrammet lämnas orealiserad, jå t. o. m. om
några vallöften icke kunna helt uppfyllas. För den moraliskt känsliga
representant, som oroar sig i sistnämnda stycke, kan det ju alltid
lända till någon tröst, att han redan nästa höst åter står inför
valmännens domstol, som, om den ej vill ge honom absolution, därför
att han handlat efter bästa förstånd och öfvertygelse onr hvad landets
väl och trygghet kräfva, har makt att genom en dödsdom öfver hans
politiska bana låta honom för egen del till fullo sona sitt brott.
För fosterlandets del kan han nog vara lugn, att den förlusten är
lättare att bära än risken af ett uppskof med försvarsfrågans lyckliga
lösning.
Men det behöfver ju inte gå så illa. Det kan väl förtjäna
ihågkommas, att folkviljan är ett föränderligt ting och ibland har en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
