Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 6 - Dagens frågor - Folkvilja och riksförsvar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
420 DAGENS FRÅGOR
som framlägges 1914, och om uppskofskrafvet uttryckt sig så, att det
väckt Social-Demokratens oblandade tillfredsställelse.»
Man skulle emellertid mycket misstaga sig, om man trodde, att
ens D. N:s frimodighet vore utan gränser. Den förklarar själf utan
tvekan den ettåriga värnplikten icke kunna af ministären Staaff
framläggas för 1914 års riksdag. Och äfven Mauritz Hellberg,
riksdagsvänsterns kanske modigaste karl, utgår i den öppna och ärligt
försvarsvänliga personliga bekännelse, som han — ensam — känt behof
att aflägga, från tillvaron af en, om ock inom jämförelsevis vid
marginal, bindande »fullmakt» för partirepresentationen från valmännen
och medger, att icke någon större ökning af öfningstiden än som kan
betraktas som vederlag för dess förskjutning till annan del af året
— »någon veckas förlängning», som han säger — skall kunna ske
utan nya val.
Principiellt är alltså skillnaden i alla dessa ståndpunkter inte så
öfverväldigande. Det är inte utan att man tycker sig känna igen en
gammal bekant från frihetstidens dagar. »Principalatslärans»
förkunnare från hundrasjutti år tillbaka skulle känna sig hemmastadda
i våra dagars politiskt-konstitutionella diskurser. \^isserligen står
icke nu som under »stora daldansens» dagar någon Kristoffer Springer
upp i Stockholms borgerskap och kräfver fullmaktens återkallande
för Tomas Plomgren, den där gjort sig liksdagsmannaskapet ovärdig, i
det han utan samråd med sina valmän inlåtit sig på riksviktiga
frågors afgörande samt vägrat att för sina principaler göra redo för
sitt handlingssätt. Men då redaktör Winblad i Arvika och andra
frisinnets målsmän i Karlstads län i striden om herr Hellbergs
återval påstå att »ingen som helst ökning af öfningstiden kan beslutas,
förrän svenska folket i val uttalat sig därom», är dock
utgångspunkten densamma: valmännen äro verkliga principaler, representanten
blott deras ombud, hvars handlingssätt skall regleras ej af hans eget
fria bepröfvande utan efter deras föreskrifter. Under frihetstiden
slogs attacken tillbaka med kraft. Det är ju ett framsteg sedan dess,
att hr Winblad inte behöfver riskera att som Springer bli ställd
inför en riksdagens kommission, dömas till döden, af nåd insättas på
lifstids fästning och därifrån som enda räddning nödgas rymma till
Ryssland. Men däremot förefaller det, som stode nu Mauritz
Hellberg genom sina ofvan citerade medgifvanden vida mindre obunden
gentemot sina valmän än på den tiden Tomas Plomgren; som helt
torrt vågade förklara, att som hans kommittenter icke kunde äga det
ljus och den insikt i de allmänna ärendena som han, så vore de
icke heller i stånd att däruti gifva honom föreskrifter.
Det kan inte hjälpas, att man ibland tycker sig se frihetstiden
gå igen i våra dagar. Visserligen hör man ju ej i vår tid talas
om formliga instruktioner från valkorporationerna för deras
representanter. Men de ha fått sina surrogat som band på
riksdagsmännens handlingsfrihet i slumpvis framkomna partiprogram och
vallöften. Accepterade genom valmännens votum, tyckas dessa numera
betraktas nära nog som kontrakt mellan kommittenterna och deras
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
