Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 6 - Dagens frågor - Folkvilja och riksförsvar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
märklig lätthet att böja sig för fullbordade fakta. Det finns bl. a.
ett verkligt klassiskt exempel därpå, väl värdt att studeras af den
som känner oro öfver motsättningen mellan försvarsintresse och
folkmening. En på personliga intryck grundad erinran därom har just
nyss gifvits af den gamle ansedde finländske filosofen och politikern
Thiodolf Rein i en uppsats om Allmänna opinionen, ingående i
den Festskrift tillegnad Edvard Westermarck, som förra året
utgafs i Hälsingfors. Han skildrar där först sina minnen från en
vistelse i Berlin under första halfåret 1866. Det var under
höjdpunkten af konflikten mellan regering och representanthus; sedan mer än
tre år styrde Bismarck landet utan laglig budget, efter att oppositionen
för att förhindra den stora härreformens antagande förkastat hans
budgetsförslag med dess dryga militäranslag. Den regeringsfientliga
stämningen behärskade den stora allmänheten, »i synnerhet den del
däraf, som hyllade frisinnade idéer samt af sig själf och andra
betraktades som den mest upplysta.» En riksdagsdebatt, som Rein
åhörde, slutade med seger för oppositionen med 263 röster mot 35
och »kvarlämnade hos den som hört den totalintrycket att regeringen
och dess politiska riktning helt och hållet saknade förtroende hos
den stora majoriteten af folkets ombud». »Der König ist ein
Rindvieh», förklarade för honom en gammal filosofiprofessor, och på en
ölkneipe hörde han en hygglig ung universitetsdocent beklaga, att
studenten Cohens attentat mot Bismarck misslyckats. I början af
juni lämnade han på en tid Berlin, i juli kom han tillbaka. Då
hade kriget med Österrike i sina hufvuddrag utspelats och segern
vid Königgrätz bekräftat den Bismarckska härreformens duglighet.
»Pipan hade nu ett alldeles annat ljud än några veckor tidigare.
Allmänt hörde man prisas Bismarcks kloka, kraftiga och patriotiska
statskonst. Ett mera talande prof på huru fullständigt den allmänna
opinionen kan sadla om och huru människors omdömen om andras
handlingar kan bero af dessas framgång har jag aldrig i mitt lif
erfarit.» Och förändringen blef allt tydligare. Kammaren gaf »med
uppräckta händer» den ansvarsfrihet (indemnitet) för konfliktårens
statshushållning, som regeringen begärde. »Man erkände, att man
misstagit sig angående regeringens afsikter och att den militärreform
man tidigare ogillat, men som nu burit så rika frukter, i själfva
verket varit alldeles i sin ordning.» Och allt detta redan innan ännu
den stora segern öfver Frankrike satt kejsarkronan på verket.
Men man kan ju betrakta historiens händelser ur olika synpunkter.
För den som förfasar sig öfver tanken, att en utsträckning af
värnplikten skulle kunna »genomtrumfas utan folkets hörande», måste
naturligtvis det tyska enhetsverket och Tysklands därpå hvilande
uppsving te sig endast och allenast som ett högmålsbrott mot
folkviljan. Här är ju emellertid ingalunda fråga om regeringsåtgärder
af omstridd statsrättslig tillåtlighet, och de som tillbedja den
mystiska gudomen »folkviljan» kunna f. ö. trösta sig med att det är
riksdagens manstarkaste parti, som påtagit sig ordnandet af ett effektivt
försvar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
