Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 6 - Det politiska kanslersvalet i Upsala 1747. Af Carl Hallendorff
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DET POLITISKA KANSLERSVALET I UPSALA 1747 409
inus och »Ur vägen för detta fäet» äro de talande inskriptionerna.
Den andra nidskriften, som för titeln »Sagan om Herrgåln», är
en rätt lyckad imitation af Daliiis då moderna och berömda
hästsaga. Där skildras, hur de 7 hästarna och 12 oxarna på
herrgåln skola välja inspektor, hvarvid fähuskatten
(Arcken-holtz) lurar oxarna att trampa ner sig i gyttjan så illa, att själfva
öfverinspektören (Adolf Fredrik) måste skickas till gården. »Då
kan tro oxarne tog på willa klara sig ur lorten, men det war
fåfängt, de kommo intet ur fläcken, och hölandet kunde de
intet ändra.» Och sagan ger som sens moral, »den som först
begynner ät tala, innan han lärt ät tänckia, måste nödwändigt
sedermera lära ät tänckia med sin egen skada». Det är
knappast troligt, att den godtköpsvisdomen senterades särskildt djupt.
Men den lilla sagan har dubbel märklighet. Den är ytterst
typisk för partitidehvarfvets agitationsmetoder, vid hvilka politiska
visor och satiriska fabler intogo så framskjutet rum. Och den
målar elakt visserligen men liffullt 1740-talets Upsala. Författaren
har med ungdomens öfverdåd förälskat sig i skildrandet af
herr-gålns stallbesättning. Riktigt släpper han förstås bara lös
sin kitslighet öfver fähuskatten och oxarna: Slaktoxen (Asp),
Rösläten (Ihre) »en löylig oxe, stor men smidig, altid hal och
slät, ty wid hwart wäder släpte han håren», Slugswarten (Ullen)
och så hela raden. Men hur mycket han i stället prisar de sju
hästarna, kan han icke underlåta att litet illparigt anteckna
äfven deras egendomligheter. .»Norrbaggen (Klingenstjerna)–––
war sällan ren, ty han tålde intet skrapan offtare än en gång
i mån. Lillföln (Linnaeus) — — wrille giärna ha hårwalls- eller
ängshöö med tåta och andra blomster uti. Storgrållen (Berch)
–––-hade litet tycke af en åsna.–––-Snoppen (Benzelstjerna)
–––-stod aldrig giärna stilla i krubban–––-.» Det duger ju
inte att göra hans små hvassa karaktäristiker till utgångspunkt
för biografiska funderingar, men dessa vittnesmål af folkets röst
förtjäna uppmärksamhet vid sidan af de vanligtvis afgörande
källskrifterna, de högtidliga parentationerna och akademiernas
pliktskyldiga äreminnen.
Emellertid, små elakheter om herrar docentes höra till det fria
akademiska lifvet och behöfva inte varaktigt rubba det ömsesidiga
goda förhållandet. Huruvida annars den förargliga valhistorien
hade några förtretliga sviter inom det inre Upsalalifvet, därom
förmäla de nu publicerade handlingarna intet. Sannolikt ha väl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
