Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 3 - Den svenska parlamentarismen. Af Carl Hallendorff
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
väl försvarade, om de efter allt ordande om parlamentarismens
nödvändighet och förträfflighet finna den erbjudna verkligheten
ganska mager samt kräfva något mera. För öfrigt, det var alldeles
öfverflödigt att under valstriden köra fram med någon
parlamentarisk apparat för att få den då brännande personfrågan
löst. Redan före floden, eller det stora jordskredet, om man
nu tycker bättre om den liknelsen, var det längesedan pröfvadt
och erkändt, att de opolitiska ämbetsmannaregeringarnas tid
måste vara slut. Och — åter med den citerade uppsatsens ord —
»den grundsatsen kan anses fastslagen, att ingen regering mäktar
existera utan eller mot riksdagen.» Äfven utan de
parlamentariska fanfarerna hade herr Lindman efter septembervalens utfall
1911 varit nödgad att afgå. Men nog hade det varit betydligt
mera betryggande för hans efterföljare och säkert äfven till större
gagn för riksärendenas sakliga handläggning, om det då
segrande partiet ej gjort så mycket buller af den formalitet utan
verklighet, som den nya svenska parlamentarismen visat sig vara.
En regering är inte utan vidare stark bara därför, att den
förmår hålla sitt parti till lydnad, icke heller kan den förklaras
för lyckosam blott på grund af förmågan att drifva sina förslag
igenom. Afgörande är till sist, när dagsbullret tystnat, den
reella behållningen af dess arbete, vare sig denna vunnits på
s. k. parlamentarisk metod eller på andra vägar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
