Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 3 - Den svenska parlamentarismen. Af Carl Hallendorff
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
åtskilliga af hans tidigare yttranden. Icke minst lär han själf
under dessa sista månader fått röna sanningen af att »hvad
yrkarna på parlamentarism efter engelskt eller franskt mönster
i praktiken arbetat för, det har varit så långt ifrån en stark
regering och en lydig riksdag, att det tvärtom företett alla tecken
till likhet med det engelska systemets allra farligaste motsats,
nämligen en regerande riksdag». Otvifvelaktigt länder det honom
till heder, att han, betrodd med styrelsens ansvar, icke velat
medverka till »återfall i de riksvådliga olater, som vår historia
har att förtälja från de maktägande ständernas tid», men det
lär vara oförnekligt, att just den sortens later och en
maktfördelningslära à la Pechlin mest lockat de nutida frondörerna
inom hans eget parti.
På den tiden kommenterades den anförda uppsatsen af
Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning i en ledareartikel, hvarur
följande rader må återupplifvas:
»Den oäkta parlamentarismens värsta oart är ju koalitionspolitiken,
hvilken för tillfället för tillsammans grupper, som eljes icke hafva
något sameget, till att på grund af personlig ärelystnad eller skilda
missnöjesgrunder bilda majoritet mot en ministär. Koalitionspolitiken,
drifven till sin spets, är i stånd att göra det parlamentariska
styrelsesättet omöjligt. Men där de parlamentariska vanorna hålla sig fria
från detta ofog, skall nog systemet alltid visa sin lifskraft.»
Har månne det numera officiösa regeringsorganet fortfarande
samma optimistiska syn på tingen? I hvarje fall lär G. H. T.
svårligen kunna förneka, att icke meningsdifferenserna mellan
liberalism och socialdemokrati visat sig så pass talrika och
djupgående, att partiernas samverkan vid valen 1911 och
därförut bra mycket motsvarar dess egen konkreta skildring af
koalitionspolitiken. Om någon principiell och skarp åtskillnad
mellan blocket och den tillfälliga koalitionen kan man icke
tala, allestädes glida de öfver i hvarandra. Dagens
regeringsblock är alltid förutsättning för morgondagens
oppositionskoalition, och det vill mycken sans, mycket sundt verklighetssinne
till, för att icke den förutsättningen vid första bästa tillfälle
skall exploateras. Att så hittills icke skett hos oss, och att
sålunda koalitionspolitiken ej blifvit rätt drastiskt
demonstrerad inom vår riksdag genom meningslöst kabinettstörtande,
därför tillkommer hedern utan fråga högerpartiet allena.
Det hämnar sig att i onödan göra form till hufvudsak. De
liberala frondörerna och Pechlin redivivus äro naturligtvis rätt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
