Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 3 - Den svenska parlamentarismen. Af Carl Hallendorff
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DEN SVENSKA PARLAMENTARISMEN 173
det verkligen förlåtas en vanlig enkel medborgare, om han likt
de citerade dannemännen undrar, hvad den nya svenska
parlamentarismen egentligen är för slag. Parlamentarismen lär finnas
där, det försäkras högt och dyrt, men vi ha omöjligt att se dess
märkliga uppenbarelse eller skönja dess undergörande krafter.
Det måtte vara någon sorts politisk homöopati: vanligt förstånd
upptäcker inte ens med noggrannaste analys annat än socker,
stärkelse och vatten — jå, sockret borde kanske i det här
sammanhanget helst lämnas onämndt! — men för den troende finnes
något mera och högre, visserligen i fullkomligt omärklig
»homöopatisk potens» men icke desto mindre mäktigt att bota alla
upptänkliga krämpor. Det är väl alldeles som vid de medicinska
underkurerna bäst att se till, huru medlet verkat i konkreta fall,
ty teoretisk diskussion har ännu aldrig öfvertygat någon med
trons gåfva benådad.
Parlamentarismen skall ju gifva en stark regering, stark
därför, att den stödes af de verkliga folkrepresentanternas flertal och
sålunda kan styra under tryggad god samverkan med
representationen. Det var i hufvudsak denna utläggning, som
excellensen Staaff producerade i sitt Odeon-tal. Om nu detta skall
vara mera än grå teori, måste resultaten synas i verkliga
gärningar. Både 1912 och 1913 års riksdagar visa likväl, att K.
Majrts budgetförslag blifvit utsatta för åtskilliga tumningar och
prutningar, trots det att de enskilda departementscheferna satt
in betydande ansträngningar på att få sin mening igenom. Ett
tilltagset försök från en regeringsledamots sida att i en dylik
detaljfråga spela på förtroendesträngen afvisades alldeles under
fjolåret, och därefter har ingen vågat sig på att begära
kammarmajoritetens särskilda ynnest. Andra kammaren prutar, och
regeringen är glad att rädda de mest hotade anslagen genom
gemensam votering — alldeles som i Lindmans tid. Drömmen
om en ministär, som alltid får sin vilja igenom, är sålunda
fullständigt öfvergifven, ifall den nu någonsin verkligen hysts.
Regeringssättet är parlamentariskt blott så till vida, att regeringen
i centrala frågor kan lita på sin majoritet; i all synnerhet
naturligtvis för lösningen af valstridens programuppgifter.
Det är likväl icke utan, att ej t. o. m. detta skarpt beskurna
parlamentariska styrelsesätt fått hårda stötar af en oblid
verklighet. Valprogrammet har väl i och för sig icke gjort så stora
bekymmer ännu, ty dess båda realpunkter, nykterhetsreformen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
