Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 3 - Den svenska parlamentarismen. Af Carl Hallendorff
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
aldrig gifva sådana anspråk rätt, och därmed inträder för
segrarne den ofta upprepade faran, att den goda agitationsmaskinen
blir en dålig regeringsapparat. Det är just detta, som de sista
månadernas diskussion om parlamentarismen allt lifligare
demonstrerat.
Det har för det första ådagalagts, att socialdemokraterna
utgöra en mycket oberäknelig del af regeringsblocket. Vid flera
tillfällen, enkannerligen i fråga om regeringens blygsamt
tillmätta försvarsäskanden, har deras parti helt och hållet gått sin
egen väg. Enskilda socialdemokraters kritik öfver regeringens
hållning till aktuella vattenrättsspörsmål har varit ytterst skarp
och hotat med formlig rebellion. Trots dessa tecken ansåg sig
excellensen Staaff i sitt stora Odeon-tal d. 2 mars d. å. kunna
konstatera, att inga verkliga söndringsanledningar funnos mellan
de båda samverkande vänsterpartierna. En vecka och två dagar
senare, d. 11 mars, kom sockerdebatten. Under denna uppsade
socialdemokraternas talare regeringen all tro och lydnad —
öfvervägande väl för den föreliggande frågan, men denna hade
af ministärens chef upphöjts till rangen af kabinettsfråga. För
vanligt förstånd förefaller efter detta blockparlamentarismen
vara utrangerad.
Utom detta har det visat sig, att icke ens det liberala partiet
så alldeles lydaktigt vill följa sin regering. Hvad som inom
slutna parti- och gruppöfverläggningar ägt rum, undandrager sig
utomståendes kännedom. Men öppen för all världen är den
starka frondering som ledts af Dagens Nyheter och vunnit
åtskillig anslutning från andra partiorgan. Så vidt man kunnat
sluta af framkomna antydningar, är läget något snarlikt med
förhållandena under den regering som på sin tid nämndes
Sveriges första parlamentariska, Arvid Posses. Då klagades skarpt,
att excellensen ur andra kammarens majoritetsparti ville vara
»en minister med nio komministrar». Måhända ha excellensen
Staaff och den regering som numera för titeln af vår första
parlamentariska visat några liknande auktoritativa later mot dem
som efter en ny tids mer demokratiska villkor tilläfventyrs velat
vara ministrar utanför konseljen. I så fall ligger det så nära
till hands, att de besvikna söka följa den gamle bondechefens
exempel att ej gå med längre än »till konseljdörren». Men hur
går det då med regeringens eget samlingsparti?
Inför alla dissonerande utlåtelser inom regeringsblocket bör
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
