Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 3 - Den svenska parlamentarismen. Af Carl Hallendorff
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
174 CARL HALLENDORFF
och försvarsutredningen, hvila tills vidare i stora kommittéers
relativt lugna sköte. Men regeringens negativa försök att visa
tron i gärningar genom F-båtsbeslutets upprifvande (till det
yttre var det bara ett inställande, än så länge) bragte ett första
nederlag, förkrossande i realiteten fastän formellt något
maske-radt. Det har veterligen aldrig händt, att mot den sittande
regeringens vilja en så mäktig rörelse som pansarbåtsinsamlingen
brutit fram och slagit igenom. F-båten skulle icke byggas, sade
regeringen och regeringsblocket, men nu sträckes kölen på
pansarbåten Sverige, och det är allenast den utomordentliga
lojaliteten hos försvarsrörelsens ledare, som för ministrar och
kammarmajoritet möjliggjort att utan för uppenbar nesa komma
ifrån missgreppet.
Ett andra nederlag i en s. k. stor fråga har regeringen
inhöstat vid årets riksdag, i sockerfrågan. Att nederlaget äfven
här maskerades genom den kända kompromissen, ändrar intet i
saken. Den kungliga propositionen om sockertullens sänkande,
som förberedts genom en uppseendeväckande kommittéapparat,
framfördes ju med ostentativt allvar — »detta och ingenting
mindre!» — samt stöddes yttermera genom regeringschefens
auktoritativa utlåtelser i Odeon-talet. Att regeringen efter detta
accepterade ungelär hälften af det föreslagna, det varslar
om något, som med ett under sockerdebatten fälldt ord väl får
kallas »ett nödläge», ett parlamentariskt nödläge. Detta var utan
fråga vida allvarsammare för kabinettets anseende, än när herr
Lindman 1907 i rösträttsfrågan godtog Tällbergslinjen, som ju
utgjorde en tämligen konsekvent utvidgning af regeringsförslaget.
Efter dessa båda exempel kan det knappast med allvar
påstås, att ens för de speciella stora frågornas del någon ny tid
begynt med 1911 års parlamentariska genombrott. Det enda,
som återstår af den nya politiska kostymen, är att
regeringschefen gjorde sockerkompromissen till en kabinettsfråga samt därvid
gaf en alldeles säregen utläggning af begreppet förtroendevotum.
Statsministern afslutade sitt stora anförande för kompromissen
med följande ord:
»Regeringen har varit föremål för starka och hätska angrepp. Af
hvad jag nu sagt och utvecklat bör framgå, att regeringen icke blott
ansett sig ha handlat efter bästa förmåga, utan äfven att den vågar
påstå, att ingen annan regering skulle kunnat åstadkomma ett bättre
resultat. I det läge saken nu befinner sig måste regeringen fästa
en särdeles allvarlig och stor betydelse vid densamma. Och därför
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
