Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 8 - Ernst Josephson och Strömkarlen. Ett fragment ur ett konstnärslif. Af Karl Wåhlin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
044 KARL WÅHLIN
Hvad tjänar det till att betunga andra med dem? De trifvas så bra
där de bo — hos mig ha de hyrt våning på lifstid, d. v. s. ända
tills byggningen ramlar — så det är synd att sända dem på resa,
och blifva de föga välkomna gäster, om de sändas. Och just att
tänka på dem vi mest hålla af rifver upp regn, och gula blad hvirfla
rundt i våra tankar.
Se där min långa tystnad! Men nu längtade jag så mycket efter
dig, och jag såg dig så klart framför mig och ditt vackra hjärta, så
att jag drefs till handling, och här är jag!
Det är en ljuf känsla att ha en vän som fattar hvarje rörelse i
vårt inre, som förnimmer våra pulsslag och själf har rödt blod.
Jag är i Eggedal, i Norge. Jag bor hos klockarn: han är 50 år
gammal; glad åt ett godt glas; han bär en billig och röd peruk;
hustru och sex barn: fyra flickor och två gossar. Det regnar: jag
kan inte arbeta. Jag har byggt ett slags hus vid älfven, där jag
målar min »Strömkarl». Det är ett drygt arbete, och köld och regn
hindrar modellen att sitta. Du känner en målares sorger. Hjärtat
i halsgropen!
Jag känner ett behof att utbrista på latin, men jag kan inte ett
ord.
Jag ämnar återvända till Paris, så snart jag är färdig. På vinst
och förlust!
Hvad här är vackert! Höga berg, mjuka lindar, oändliga skogar,
forsar och mossiga stenar, blommande nyponbuskar, björkar,
ormbunkar och granar! Här var jag för tolf år tillbaka! Du kan tänka
dig med hvilka andra känslor! Då kunde jag beskrifva i det
oändliga, ty då talade hvarje tufva om hopp, ungdom och stolta
drömmar, men nu är hvarje tufva en grafkulle för svikna förhoppningar.
O Axel, att så mycket kan fördärfvas på tolf år! Du ser jag kan
inte skrifva mer, ty jag känner de stackars trasorna af mitt hjärta
darra, de gråta blod, det faller i droppar, en och en. Du ser, jag
kan inte mer!»
I detta skälfvande och snyftande bref ligger hela det
psykologiska motivet till »Strömkarlen*, och här möter man också
för första gången det namn Josephson gaf åt den fullbordade
målningen — förut hade den alltid omtalats under namnet
Näcken. Utan tvifvel återgår denna naftmförändring till en
erinring från Afzelii Sagohäfder. Det heter däri: »Då Näcken
fått sin bostad under broar eller i strömmar, kallas han
gemenligen Strömkarl; denne spelar alltid fiol; och då någon spelman
spelar med vissa starka och kraftfulla drag, heter det: Han
spelar med Strömkarlatag.»
Den jämförelse mellan Josephsons båda sinsemellan så
skiljaktiga tolkningar af det nordiska sagomotivet, som af sig själf
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
