Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 8 - Ernst Josephson och Strömkarlen. Ett fragment ur ett konstnärslif. Af Karl Wåhlin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ERNST JOSEPHSON OCH STRÖMKARLEN 543
Josephsons ännu efter så många års konstnärlig verksamhet
osäkra framtidsutsikter och prekära ekonomi vållade naturligtvis
hans systrar lifliga bekymmer, och den godhjärtade Walfrida
hemställde till honom om de icke kunde bilda ett gemensamt
hushåll, som hon skulle åtaga sig att sköta.
Härpå svarade han:
»Du talar om mina penningeförhållanden, men jag tänker att taga
saken lugnt, man kan väl upprätthålla lifvet utan att vara kapitalist
och får rätta mun efter matsäcken. Fattigdomen förskräcker mig
icke, t}^ jag inskränker mitt lefnadssätt efter mina inkomster och kan
så alltid vara en oberoende man, och världens förakt för fattigdomen
bekymrar mig föga, ty jag föraktar ändå djupare rikedomen. Hvad
du talar om att du tänker någon gång att vi framdeles kunde
hushålla tillsammans, så tackar jag dig hjärtligt att du hyser en sådan
tanke; men jag tänker att du icke skulle vinna på bytet. Jag
kommer säkert hela mitt lif att blifva en vandrare och frifågel, och jag
tror inte att jag kunde vänja mig vid några band. Jag funderar
tvärtom starkt på att bryta upp från något bestämdt ställe som helst
och vandra hela mitt lif, arbeta där jag kommer, blifva där det
behagar mig och dö där ödet har fört mina sista steg. Jag tror att
det är det enda sättet för mig att lefva någorlunda lyckligt. Jag
tror heller aldrig att du kunde föra ett angenämare lif än du nu
för, midt i skötet af en blomstrande familj, som är dig så nära som
om den vore din egen, och jag afundas dig att så kunna följa ett
friskt och uppväxande släkte, omgifven som du är af så många
vänner. Den väg du hade tänkt för mig med ära och pengar, den har
jag längesedan uppgifvit, och utan saknad. Mitt mål i lifvet är att
kunna bli en man beroende af ingen och utan biafsikter. Mina
tankar äro ofta hos Eder och mina välgångsönskningar. Jag tänker
mig ofta boende i närheten af Stockholm, där jag lätt kunde finna
vägen till Edert kära hem. Ännu en gång tack för dina systerliga
tankar, men jag är och blir väl vildfågel.»
Den resignation, hvarom dessa ord vittna, var tillkämpad och
dolde en djup förtviflan öfver lifvets felslagna förhoppningar,
och Josephsons verkliga stämning framgår af följande bref till
Axel Borg, skrifvet i slutet af sommaren:
»Hvarför skrifva icke de till hvarandra, som hålla hvarandra kära?
Det ligger så mycken sorg mellan tankarna och föremålen, att
innan handen hunnit till pennan hinner obenägenheten fram.
Allt det glada i lifvet, som brusar omkring oss, det angår icke
oss! Allt det vackra, som våra ögon se, är så beslöjadt af sorgens
krusflor, att vi icke känna oss mäktiga beskrifningen; och våra sorger!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
