Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 8 - Ernst Josephson och Strömkarlen. Ett fragment ur ett konstnärslif. Af Karl Wåhlin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ERNST JOSEPHSON OCH STRÖMKARLEN 545
tränger sig på åskådaren, har Georg Pauli utfört i följande
träffande analys:
»Jämför man de båda dukarna »Näcken» och »Strömkarlen», så
är visserligen den förra genom sin lyriskt klingande harmoni mera
direkt njutbar men öfverträffas vida af den senare i uttryckets kraft
och den måleriska hållningens originalitet. »Näcken» är ännu
romantisk melankoli, medan »Strömkarlen» är en tragedi, så mycket
mer gripande som denna spelas i sol och blonda toner. »Näcken»
är sydlänning till färggifning och formbildning, dess koloristiska
verkan är smulten som en duk af ’gammal mästare’, »Strömkarlen» åter
är nordbo och enstöring, med hvithylt karnation och germaniskt
tillhuggen kroppsbyggnad; i målerisk stil och uppfattning pekande
framåt, var den vid sitt första framträdande alldeles enastående. I
»Strömkarlen» har Josephson sökt sammansmälta ’naturalisternas’
metod att genomföra ett arbete direkt efter naturen med den
stiliserande stränghet och dekorativa hållning, hvilka känneteckna senare
tiders stämning inom konsten, den s. k. syntetismen. En föregångare
var alltså »Strömkarlen», men blef utan efterföljare. På andra vägar
och genom andra inflytanden kom nämligen sedermera en väsentlig
del af vår konst att uppställa likartadt mål för sina sträfvanden.
Som konstverk är af de båda väl »Näcken» mera helgjuten, enär
uppgiften varit vida mindre sammansatt; men »Strömkarlen» ger ett
klarare vittnesbörd om vidden af de resurser, hvilka Josephsons
begåfning förfogar öfver. Hans djärfva grepp att förvandla natt till
ljusan dag utan att minska den tragiska potensen och själfva
legendmotivets mystik har lyckats, tack vare den träffsäkra känslan af vår
naturs egendomligheter. Då solen når sin middagshöjd i högan nord,
bli de öde vidderna ännu ödsligare, i sin människotomhet mera
beklämmande än då skymningen sänker sig däröfver och låter
fantasiens andeväsen befolka skogar och älfvar. Och den skärande
dissonansen mellan »Strömkarlens» vildaste smärta och naturens soliga
hölje har blott ökat styrkan i konstverkets andliga effekt.
Slutligen, rent tekniskt sedt, är detta arbete en verklig ’tour de
force’ äfven för en virtuos som Josephson, om man betänker hvilka
stora svårigheter som måste öfvervinnas för att på en duk af »Ström
karlens» dimensioner — placerad ute i bländande solreflexer vid ett
klipputsprång i själfva strömbrädden — kunna genomföra och
utarbeta ett verk af så mångfaldigt syfte och med så vidtomfattande
kraf! »Strömkarlen» intager — jämte »Näcken» — i konstnärens
verksamhet en undantagsställning äfven så tillvida, att det är enda
gången han, väljande folkdiktens omklädnad, samlat sina krafter kring
ett motiv af allegorisk innebörd.»
Mot slutet af sommaren kom en period af oafbrutet regn i
fjorton dagar, men då var målningen lyckligtvis färdig.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
