Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 6 - Parlamentarismen. Af Carl Hallendorff
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
400 PARLAMENTARISMEN
ens när där bakom ligger en numerärt mycket stark
majoritet, borgar för regeringens handlingskraft, därpå erbjuda
bl. a. Gladstones första kabinett (1868—74) och Balfours
kabinett (1902—05) slående exempel. Huruvida annars
öfverhufvud en gagnelig samverkan mellan en regering och en
riksdagsmajoritet af inbördes skiljaktig färgton kan etableras, det
beror naturligtvis på de politiska förhållandena inom
vederbörande stat. Närmare bestämdt, det beror på, huru djupt
partisöndringen genomträngt folket, huru skarp motsättningen
mellan partierna inbördes blifvit, samt i hvilken mån på grund
af sådan motsättning folket i allmänhet accepterat den
meningen, att regeringen städse skall vara utpräglad
majoritetsregering. I England är nu denna sist anförda mening hårdt
när kanonisk lag och har genomträngt menigheten ut i
fingerspetsarna. I Frankrike och Norge, båda stater med helt
ung politisk frihet, har folket själf knappast haft tillfälle att
bilda sig någon verklig uppfattning, utan det har af
energiska ledare inom den lilla gruppen af aktiva politici inpiskats
hos detsamma, att parlamentarismen är nödvändig samt
kräfver det och det. I intetdera landet torde det heller vara lätt
att uppjaga många s. k. enkla män af folket, hvilka
härvidlag kommit längre än till upprepning af en inpräntad
utan-läxa.
Sverige har helt naturligt på grund af sin äldre själfständiga
konstitutionalism icke varit lika mottagligt för denna banala
barnalära. Som förut antydts, ha utom under 1880-talets
tullstrid hvarken riksdagsmännen eller menigheten insett
nödvändigheten af en stående klyfta. Man har här haft en
naturlig böjelse att se till sanning och rättvisa, utan mycket
bekymmer om, hvilket parti som först tog upp den eller den
goda saken, och riksdagsdebatterna ha ända intill senaste
tiden varit hälsosamt fria från den sortens argument, som bara
äro uttryck för tillstramad partidisciplin. Därför har det
åtminstone hittills varit alldeles naturligt, att våra regeringar
visserligen valts bland personer med auktoritet inom
riksdagen, men ej efter rena partihänsyn.
Härmed torde ock vara angifven den enda form af
parlamentarism, sorn för närvarande är förenlig med vårt lands
förhållanden. Så länge ej inom en enda dominerande
kammare finnas två skarpt afgränsade partier, hvilka äro beredda
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
