Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 6 - Parlamentarismen. Af Carl Hallendorff
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
PARLAMENTARISMEN 399
ämbetets införande 1876 satte grundskott i dem, och de
tillfälliga återfallen sedan dess höra till de spår som förskräcka.
Det får också oförbehållsamt erkännas, att vid den sista tidens
allmänna konstitutionella utveckling ingen kraftig och
lyckosam regering är varaktigt tänkbar utan förmåga af samarbete
med folkets valda representanter. Tillfälliga undantag från
den regeln hafva visserligen förekommit, såsom William Pitts
skarpa strid med underhusets whigmajoritet 1783, Bismarcks
berömda konflikt med preussiska landtdagens
deputeradekammare samt senast det danska estrupiatet. Men ett sådant
konfliktläge har aldrig med framgång kunnat erhålla någon
permanens. Pitt och Bismarck förmådde båda inom relativt
kort tid öfvertyga sina nationer, att den sak, de förfäktade
och för hvilken de måst lida all den smälek en
majoritets-stark vredgad opposition förmådde åvägabringa, i själfva
verket var framtidens, och därför kunde de öfvervinna konflikten
och sedan regera med all den stärkta auktoritet, som den
framsynta statsmannaförmågan måste åtnjuta. Efter de allra
sista årens utveckling inom Danmark lär det vara svårt att,
som en gång skedde, frånsäga Estrups styrelse hvarje
förtjänst, men betänkligen blottad på positivt innehåll, som den
i det hela var, står den snarast som ett varnande exempel.
Huru som hälst, en framgångsrik och statsgagnelig regering
kan mycket väl vara förenlig med någon tids allvarsam
parlamentarisk konflikt. Det beror på, om de mål, för hvilka
den upptager kampen, äro värda dennas svårigheter och
risker; är det verkligen fallet, lär nationen äfven låta öfvertyga
sig, om kampen föres på rätt sätt. Men själfklart är
konfliktläget allt annat än önskligt, ty för alla utom advokaterna
själfva är ju som regel den magra förlikningen bättre än den
fetaste process. I princip måste därför fasthållas, att en
regering, som ej förmår samarbeta med folkrepresentanterna,
under normala villkor bör vara utesluten i ett konstitutionellt
statsskick. Och man torde än vidare kunna säga, att ju
lyckligare ett sådant samarbete ställer sig, desto större kraft åt
regeringen, desto gagnerikare för landet.
Men detta erkändt, återstår frågan, om det för godt
samarbete och ty åtföljande verklig styrelsekraft ovillkorligen
kräfves, att regeringen är utsedd bland folkrepresentationens
majoritetsparti. Att ett dylikt utväljande icke alltid och ej
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
