Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 6 - Parlamentarismen. Af Carl Hallendorff
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
392 PARLAMENTARISMEN
tronen, koncentrerades statsledningen hos kabinettet. Under
Georgarna hade detta sitt hufvudstöd hos konungen och sökte
behärska underhuset; först med Viktoria och efter den stora
parlamentsreformen har underhuset själft blifvit dess verkliga
maktplattform. Allmänt kändt är, att denna utveckling
gynnats därigenom, att icke blott den personliga kungamakten
utan ock öfverhuset alltmera trädt tillbaka, nämligen från
det dagliga och synbara inflytandet. De ha bildat ett par
maktreserver, ytterst betydelsefulla emellanåt vid kritiska
tillfällen, när deras ingripande påkallats, men ej synnerligen
aktiva i hvardagslag. Mindre torde man åtminstone utanför
England ha observerat en annan viktig betingelse, nämligen
tillvaron af en verklig politiskt ledande klass, en talrik skara
personer, nog välsituerade att kunna ägna sig åt politiken för
dennas egen skull, ej för lefvebröd och vinning, direkt
uppfostrade för politiskt arbete samt från tidiga år tränade i
parlamentarisk taktik. Ur denna klass var det möjligt att få fram
det urval af skickliga agitatorer, glänsande parlamentstalare
och betydande statsmannabegåfningar, som hvartdera partiet
behöfde vid sin täflan om väljarnas förtroende. På sätt och
vis kunde denna täflan länge betecknas som ett slags högsta
gentlemannasport: liksom inom sportens värld, så hängde här
ett partis segerutsikter öfvervägande på ledarens eller
ledar-nes personligheter, och därför blefvo de stora valkampanjerna
mindre en strid om allmänna eller i detalj utformade
program än därom, huruvida väljarne ville mest lita exempelvis
till Disraeli och hans medarbetare eller till Gladstone och
meningsfränder. Så betydde valutgången ett tämligen
obegränsadt regeringsmandat åt den segrande ledaren, nämligen
intill dess situationen så skiftat, att han och hans system ej
längre motsvarade hvad landet ansågs kräfva.
En schematisk sammanfattning skulle alltså ungefär säga:
den tör England typiska klassen af ledande politici (om man
så vill: yrkespolitici men ej lefvebrödspolitici) täflar, fördelad
på två hufvudpartier, om makten att leda rikets affärer.
Väljarna göra därvid utslaget, allteftersom deras förtroende till
vederbörandes förmåga att tidsenligt och energiskt
tillgodose allmänt väl öfvervägande lutar åt ena eller andra
sidan. Men alltid kräfves, att den statsman, som öfvertager
regeringsmakten, också skall veta och kunna göra bruk af
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
