Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 6 - Parlamentarismen. Af Carl Hallendorff
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
PARLAMENTARISMEN 393
den. Därför fordrar denne å sin sida, att hans majoritet,
hvilken ju egentligen har allmänhetens förtroende just till
honom och den närmare kretsen af hans politiska vänner att
tacka för sin framgång, skall lydigt följa och stödja hans
politik. Samtidigt nödgas en oppositionsledare att i sin strid
mot dagens regeringsmajoritet städse ihågkomma, att
morgondagen kan föra honom själf till makten under liknande
ansvar. Så kan oppositionens sträfvan ej få vara inriktad blott
och bart på att störta regeringen, utan den måste vid hvarje
attack vara beredd på den eventuellt ganska vanskliga
uppgiften att vid framgång träda in i dess ställe. För majoritet
och minoritet gäller samma förpliktelse att tillgodose, att det
stora styrelsemaskineriet kan orubbadt fungera.
Det bör likväl icke glömmas, att denna renodlade
parlamentarism för närvarande i själfva hemlandet är i viss mån
på dekadens. Jämte de gamla hufvudpartierna har man
redan åtskillig tid haft ett tredje (irländarne) och nu på sistone
ett fjärde (arbetarpartiet), hvilka tillväxande i antal och styrka
väsentligen försvårat regeringsproblemet och alldeles särskildt
som utslagsgifvande vid voteringar kunnat i hög grad påverka
kabinettets politik. Asquiths regering för närvarande måste
sålunda, i skarpaste strid mot parlamentarismens
grundprincip om majoritetsregeringens fulla makt, taga yttersta hänsyn
till irländarne, hvilka åtminstone formellt befinna sig på
oppositionens sida. Att just deras ledare Redmond i den
nuvarande engelska författningskrisen fått namnet »diktatorn»,
är ett faktum af djup innebörd.
Om den berömda engelska parlamentarismen nog sålunda
har sina afsevärda svagheter, som ej kunna öfvervinnas ens
genom en aldrig svikande takt i det dagliga arbetet, utan som
äfven kräfva ingrepp i representationens och
representanternas handlingsfrihet, hvarom en svensk riksdag ej kunnat
drömma, så står det ännu mycket sämre till med den
imiterade parlamentarism, som praktiserats på Europas kontinent
inom åtskilliga stater. Egentligen borde det ju vara klart,
att den egendomliga och faktiskt mycket invecklade engelska
styrelseorganisationen ej kan utan vidare omplanteras i
stater med väsentligen olikartad politisk jordmån. Men för
teo-retici existera inga svårigheter: man gör upp sitt system, och
hvad som ej passar in i systemet, det förtiges, förnekas eller
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
