Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 5 - Filosofi och politik. Af Oscar Wieselgren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
362 O. WIESELGREN
reformatorn som typ betraktad, hvilken föreligger i ett par af
hans uppsatser, ger inga bidrag till lösning af frågan om hans
hållning gentemot Wicksell. Visserligen hänvisar han på
åtskilliga reformatorer och påvisar, att dessa vanligen haft den
officiella kyrkoauktoriteten emot sig, men det kan väl knappast
vara hans mening att uppställa exempelvis Fichte och Wicksell
som själsfränder och besläktade i sin gemensamma opposition
mot den allmänt erkända religiösa uppfattningen. Den
flyktigaste eftertanke skulle ju vara tillräcklig för att påvisa den
absoluta orimligheten i en dylik kombination. Låt oss blott
sammanställa deras etiska ideal, och man skall strax finna, att
den enes öfvermänskliga idealitetskraf och den andres prosaiska
utilitarism äro lika oförenliga som eld och vatten. För en
kritiker, som vill bedöma ur principiella synpunkter och erkänner
grundsatser sådana som Hans Larssons, borde det vara alldeles
omöjligt att fmna någon ursäkt för Wicksells uppträdande.
Men äfven i andra fall visar Hans Larsson en liknande
förmåga att med sin sympati omfatta företeelser, som man skulle
vara benägen för att anse oförenliga med hans grundåskådning.
Sålunda yttrar han på tal om Brunnsviks folkhögskola och
dess anslagsfråga, att det enligt hans mening icke borde anses
för någon skada, om en del af skolans elever utvecklades till
socialister, endast de blefvo verkligt bildade sådana. Hade
författaren härmed endast velat framhålla Brunnsviks
betydelse som en bildningshärd inom den i hvarje fall förefintliga
socialistiska arbetarerörelsen, vore ju detta lika naturligt som
riktigt. Men bakom en sats som denna — och alldeles vid
sidan af politiska frågor som den om statsunderstöd eller ej
— förnimmes i Hans Larssons grepp på saken en ohållbar
objektivism, ohållbar därför att den icke är en verklig
objek-tivisrn utan en visserligen fin och diskret och med hvarjehanda
antydda eller tysta reservationer gjord men ej dess mindre
oförtydbar reträtt inför socialistiska satser. Att utan att reagera
iakttaga den socialistiska rörelsens utveckling innebär ingalunda
— ehuru man egendomligt nog då och då verkligen kan få
höra en dylik uppfattning framställas — ett blott och bart
konstaterande af ett nytt socialpolitiskt system, på väg att
tränga sig fram i de gamlas ställe; det innebär äfven ett tyst
erkännande af, att de lifs- och kulturvärden, hvilka vi hittills
betraktat som de högsta, äro mogna för att ersättas af helt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
