Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 5 - Filosofi och politik. Af Oscar Wieselgren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FILOSOFI OCH POLITIK 861
verket torde programmet knappast kunna anses tillfullo
reali-seradt. Sådan Hans Larsson framträder i dessa essayer, kan han
svårligen räknas till de objektiva och partilösa
principmänniskornas kategori. Visserligen bär han såsom individualitet vissa
tydligt framträdande särdrag, hvilka genomgå hela hans
produktion, men dessa göra sig gällande mera i sätt än i sak.
Det är lättare att på förhand säga, hur han skall behandla ett
problem än hvad han skall yttra om detsamma. Hur relativt
föga framträdande det principiella elementet i hans åskådning
är framträder tydligast, om man jämför honom med en trots
sin tydliga partiposition verkligt utpräglad principkritiker
sådan som exempelvis Ferdinand Brunetiére. För Brunetiére
var verkligen all kritik ytterst en allmän principfråga. Hvarje
fenomen i den mänskliga odlingens historia var för honom
betydelsefullt och intressant framförallt i den mån som det kunde
inordnas under de stora och ledande synpunkter, som
behärskade hans universella system.
Hans Larsson står icke — det måste bestämdt häfdas — på
en dylik ståndpunkt. Med eller mot sin vilja kommer han
på icke så få ställen att lämpa sina åsikter mindre efter
allmänna grundsatser än efter helt vanliga dagspolitiska
hänsyn. Jag väljer som ett exempel en af de uppsatser, som
tillkommit i anledning af professor Wicksells bekanta föredrag på
Folkets hus. Hur är det nu möjligt, att Hans Larsson, som
afskyr vulgarismen, som hyser en bestämd och utpräglad motvilja
för alla öfverord och som anser den personliga utvecklingens
mål vara en genomgående och af harmoniens lagar bestämd
bildning, kan se något ideelt nit — uttrycket är hans eget —
i Wicksells uppträdande? Stämmer detta med det klassiska
valspråk »mädén åmouson» (intet ovittert), som han själf i ett
tal till det sydsvenska universitetets adepter fint och träffande
kommenterat? Svårligen torde man väl kunna fmna något för
ett kultiveradt sinne mera stötande än Wicksells hänsynslösa hån.
Dubbelt förkastligt blir dessutom Wicksells handlingssätt, då
man betänker, dels inför hvilken publik orden i fråga fälldes,
dels äfven att den man, som stod bakom orden, genom sin
utbildning bort i högre grad än de flesta andra känna sitt ansvar
gentemot sitt auditorium. Det är hart när omöjligt att
förklara Hans Larssons ställning i denna fråga annat än genom
allmänna partipolitiska instinkter. Den skiss af den religiöse
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
