Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 3 - Social öfversikt. Arbetsgifvare och arbetare efter storstrejken. Af Gösta Bagge
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
226 SOCIAL ÖFVERSIKT
Hvad emigrationen beträffar, visa ju de senaste siffrorna, att den
redan är på retur. Hvad flykten från fackföreningarna åter
angår, är det ju möjligt, att den blir långvarig; att den
skulle betyda en upplösning eller ens ett permanent
försvagande är däremot säkert en villfarelse. De oerhörda
förluster, som storstrejken medförde för arbetarorganisationerna,
äro alltför bekanta för att behöfva här ånyo i detalj
genomgås. Det kan vara nog att omnämna, att
Landsorganisationen under det stora stridsåret förlorade mer än 33 % af sitt
medlemsantal. Några siffror öfver medlemsantalet under år 1910
äro icke’’ bekanta. Upphäfvandet af Svenska
arbetsgifvarföre-ningens lockouter borde ju ha åstadkommit en höjning, å andra
sidan ha ju verkningarna af storstrejken på arbetarnes ekonomi
visat sig komma i hög grad efter, något som gifvetvis äfven
måste inverka på organisationens styrka. Ett tecken att
ytterligare nedgång är att vänta torde man kunna se i rapporterna
från Järn- och metallarbetarförbundet, som har att uppvisa en
nedgång i medlemsantal af c:a 17 X för 1910 mot endast c:a 9 X
under storstrejksåret. Man måste emellertid vid diskussionen af
dessa siffror ta med i räkningen, att Landsorganisationen under
de tre åren 1905 — 7 ökade sitt medlemsantal med betydligt mer
än 100 %. Det är tydligt, att den stora tillväxten under dessa
år icke enbart varit en styrka, utan att då förvärfvades en
mängd medlemmar som lätteligen föllo ifrån, när de svåra
tiderna kommo, och hvilkas affall icke innebär uteslutande en
förlust. För öfrigt måste betonas, att det är ståtligt, att
arbetarorganisationerna hållit ihop så pass bra som de gjort
under den väldiga påfrestningen. Det visar en lifskraft, som
sannerligen ej ger anledning till några spådomar om kommande
förfall.
Det missnöje, som inom arbetarnes egna led framkommit
beträffande deras organisationer, är emellertid påfallande och också
psykologiskt lättförklarligt. Arbetarne hade under intrycket af
skäligen oafbrutna framgångar fått — såsom en betrodd
fackförbundsledare framhållit — »en känsla af själföfverskattning,
enär de trott sig omöjliga att besegra. Härigenom har äfven
uppstått en allmän benägenhet till oresonlighet, som i många
fall har urartat till formligt själfsvåld, till skada för hela
organisationen.» — »Man tycks på dessa håll», påpekas vidare,
»anse det vara organisationens uppgift att dekretera de löner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
