Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 3 - Social öfversikt. Arbetsgifvare och arbetare efter storstrejken. Af Gösta Bagge
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SOCIAL ÖFVERSIKT 225
att blifva uppnådt, än det för mången synes. I alla fall ha vi
då gått så långt vi kunna i de för närvarande utstakade
banorna, och om icke heller därigenom drägliga förhållanden skulle
uppnås, kan man med visshet säga, att nya, från de hittills
anlitade, artskilda utvägar måste tillgripas.
Tiden efter 1909 års stora strider har, som ofvanstående
krönika nogsamt vittnar, varit föga rik på dramatiska händelser
ägnade att tilldraga sig den allmänna uppmärksamheten. Däraf
följer icke, att den ej varit af betydelse för vårt lands sociala
utveckling. Tvärtom. Storstrejken satte igång krafter, som
grundligt rörde om i vårt gamla svenska samhälle, och det betydligt
mycket våldsammare i socialt än i politiskt afseende. Man
tanke blott på de genomgripande verkningarna af den efter
storstrejken inträffade massomflytningen inom stora delar af
arbetarklassen. Många måste öfvergå till andra yrken, bosätta sig på
andra orter och öfverhufvud fullkomligt omändra sina
lefnadsförhållanden, arbetsgifvarne fingo tillfälle att gallra ut de arbetare,
som de ej ville behålla, inom arbetarbefolkningen har uppstått en
allmän rörlighet, som förut ej funnits, den gamla svenska
föreställningen, som bland alla de andra oförytterliga mänskliga
rättigheterna inrangerar rätten att få behålla sin plats till
döddagar, har på arbetsmarknaden fått sig en svår knäck. Det är
med ett ord en fullständig amerikanisering — på godt och ondt
— som här ägt rum. Att den haft sina goda sidor, därom
vittna uttalanden från alla håll och kanter om stigande
arbetsintensitet och arbetslugn. Men att den äfven kan ha ledsamma
följder är uppenbart. De möjligheter till industriens förkofran
och till större utjämning af tillgång och efterfrågan på
arbetsmarknaden, som arbetarstockens ökade rörlighet innebär,
motsvaras gifvetvis af ytterligare rotlöshet hos arbetarskarorna, och de
svårigheter, den nya ordningen kan medföra för arbetarne att
göra sina kraf gällande beträffande mera personliga förhållanden
på arbetsplatsen, föder af sig missnöje och missmod.
Detta allt kan dock i hufvudsak vara endast
öfvergångsfeno-men, som förlora i betydelse, i den mån det hela får ordna sig
och mera stabila förhållanden inträda.
Öfvergångsfenomen äro säkert de utslag af vantrefnad och
misströstan bland arbetarne, hvilka visat sig i stegrad
emigration och nedgången i arbetarorganisationernas medlemssiffror.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
