Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 2 - Arbetsledning och arbetsintensitet. Af Gunnar Laurell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
106 GUNNAR LAURELL
ha vi nog lika mycket eller mera frihet här hemma i
Sverige, speciellt frihet till själfsvåld i arbetet, och det är för en
amerikanare det föraktligaste som finnes.
Den fullt fria konkurrensen erbjuder, som sagdt, den
amerikanske arbetaren hvilka möjligheter som helst. Är han driftig
och skarpsynt kan han, utan att hämmas af afund och sociala
fördomar, avancera till både börsmagnat och president. Och
därför sträfvar han också dagligen att så mycket som möjligt
höja sina lefnadsvilkor. Men han gör det i fri konkurrens med
alla sina arbetskamrater enligt den amerikanska principen, att
hvar och en sköter sig själf på sitt eget ansvar utan någon
hänsyn till sina medmänniskor och kamrater. Några sådana
hänsyn som klasskänsla, solidaritet, eller hvad det nu kallas,
känner han föga af.
Låtom oss nu se till huru kroppsarbetarnas förhållanden
utvecklas här hemma i Europa. Under förra århundradet inträdde
i näringslifvet den förändringen att storindustrien med
maskinernas hjälp ersatte han d ver k et. Länderna voro full- eller
öf-verbefolkade, och för kroppsarbetarna uppstod en hård
konkurrens, som resulterade i mycket låga löner. En undernärd
industriarbetarstam hopad i ohygieniska samhällen uppstod med
omöjlighet för individen på grund af klass- och bördsfördomar
att höja sig ur de omgifvande förhållandena. Dessa usla
förhållanden alstrade hvad som blifvit kalladt proletariatet, och
inom detta proletariat uppstod ett allt större hat till de besutna,
som ansågos för enbart utsugare. Detta hat skapade en stark
klass- och samhörighetskänsla, ur hvilken i sin ordning utväxte
de starka arbetarorganisationerna. Dessas ledare predikade att
eländet berodde på kapitalisternas princip att ge minsta möjliga
lön för största möjliga arbete, och intet låg närmare till hands
än att såsom botemedel tillgripa motsatsen: minsta möjliga
arbete för största möjliga lön, hvilket också faktiskt, om ock ej
erkändt, blifvit arbetarklassens fundamentala lefnadsregel.
Arbetarorganisationerna vuxo sig starka, innan ännu
arbets-gifvarna känt behof af någon sammanhållning, och hafva på
de sista decennierna gjort en storartad uppmarsch, som
resulterat i afsevärdt höjda arbetslöner. Höga arbetslöner äro intet
ondt, om man blott får motsvarande arbetsprestation. Men
detta kan endast uppnås af en arbetsgivareorganisation, som är
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
