Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 1 - Svenskt lif. Af Gustaf Stridsberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SVENSKT LIF 47
ing for the poor. Hon ansåg att nödtorftig kunskap i läsning
och räkning var nog för den fattigare klassen, skrifkunnighet
var umbärlig.
Men det egentligen märkvärdiga och lärorika med Stolts bok
är det sällsynta och dess värre osvenska intresse, med hvilket
han omfattade det nu, i hvilket han lefde. Just den tid, den
hemort, de lefnadsvilkor, som voro hans, drogo till sig all hans
iakttagelse och eftertanke. Men detta är alldeles emot svenskt
lynne.
Stolt var djupt musikalisk. »Jag var mycket liten, när jag
hörde en pojke blåsa säljpipa, och jag blef däraf så förtjust,
att jag aldrig kunde glömma det.» Än mer förtjustes han af den
då ännu fullt lefvande fiolspelningen.
Det föll mig i god tid starkt i hågen att själf få lära mig spela,
men jag blef obevekligt hindrad af far, så länge han lefde, ty det
anständiga folket trodde, att det var synd att spela fiol, emedan detta
instrument nyttjades öfverallt i alla lekstugor och vid öfriga
danstillställningar. Men sedan far var död, så tog jag mig själfsvåld och
köpte 1828 en gammal fiol för 7 daler, och det gick så bra för mig
att spela, som om det hade varit mig medfödt, utan någon den minsta
undervisning ... Så hörde jag talas om noter, men det syntes mig
alldeles obegripligt, att sång och musik, som blott kunde höras, men
icke synas, skulle kunna skrifvas på papper. Detta grubblade jag
mycket öfver, men slutligen måste jag gå och rådfråga mig hos
musikanterna.
Stolt offrade sin fritid på det nya vetandet, blef äfven
skicklig musikant, »den muntraste och skickligaste i detta yrke och
blef kallad öfverallt inom och utom socknen». De ofvan
anförda sagesmannen vittna också att hans musikaliska begåfning
var vida omtalad och berömd. På bröllop och lekstugor var
han länge omistlig både för sin fiol och sin klarinett. Men
den förra, som en gång varit föremål för gossens hetaste
trängtan, brände han till slut själf, som han säger, »af trötthet
och afsky för detta usla lif». Han ansåg sig ha kommit skada
åstad med dess välljud. Men klarinetten brukade han allt
till sin ålderdom. Ända från barndomen hade han haft för
vana att sitta ensam ute på berg och i skog och spela, och
tidigt orn söndagsmorgnarna brukade han in på sena
ålderdomen göra det som »en tacksamhetsgärd till den, som gifvit
honom gåfvan att använda musikinstrument».
Häraf, liksom af annat, synes tillfullo, att Stolt hade sin
vederbörliga andel af det svenska lynnets lyrik. Det finnes ingen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
